Drömdagbok

Har precis varit och sett Lukas Moodyssons Container. Känner mig inte så besviken eftersom jag inte hade så höga förväntningar. Men det är ändå tråkigt att inte bli berörd av en Moodysson-film.

Visserligen var jag väldigt trött och hade svårt att fokusera under filmen. Men en sån sak ska en bra film kunna övervinna och den ska kunna rycka tag i en ändå. Det gjorde inte Container.

Den var påträngande och utlämnande, fast på fel sätt. Jag kände inga större sympatier eller någon förståelse. Kändes snarare som att lyssna på en tonårstjej som läser högt ur sin pretentiösa och överdrivet tragiska dagbok. En dagbok som hon har spetsat till för att lämna ett avtryck till eftervärlden.

Tråkigt, eftersom det i övrigt var en konstfull film. Hade passat bättre som en film- eller fotoutställning, utan monologen.

Inte så innehållsrik dröm inatt, men ändå. Träffade halva min högstadieklass utanför Eden (ett hus där vi har många föreläsningar nu i Lund). Alla gick i samma klass och läste till läkare. Konstigt. De flesta av dem har jag inte träffat sen vi slutade nian. Tänka sig att så många skulle sluta som läkare. Bland annat en kille med nynazistiska idéer på den tiden. Tyckte väldigt illa om honom då. Nu såg han ut att vara en riktig svärmorsdröm.

Jag hann dock inte prata med någon en längre tid. Långt ifrån alla orkade hälsa och flera stycken kände inte ens igen mig. Plötsligt var det ingen kvar. Ingen som stannade för att småprata lite. Underligt med tanke på hur länge sen det var vi sågs.

Men också hur skönt det är. Att larva runt hemma i mysbyxor. Har diskat, vikt tvätt och bäddat sängen. I min egen takt. Lyssnar på musik och ingen kan klaga. Dricker en stor mugg kaffe med kanel. Två olästa tidningar på soffbordet. Spanar på kursboken. Till och med nästan läser lite. Skrivit in lite anteckningar till WAIS i datorn. Tramsar runt.

Nu ska jag dricka upp det sista av kaffet, avbeställa en bok och sedan tampas på allvar med Mr Ashcraft.

Nu kom ytterligar en dröm från natten till mig:

Jag är på mitt gamla jobb här i Lund. Där jag jobbade ett år för att skaffa mig arbetslivserfarenhet. I drömmen har jag inte jobbat där på ett tag. Jag kommer tillbaka och ingen i personalen känner igen mig. Stället har vuxit och det är också många nya anställda.

Känner mig väldigt ensam och vilsen. Allt är nytt. Hittar inte längre i lokalerna. Tilldelas ett mycket konstigt schema. Min matlåda försvinner från kylskåpet. Ingen vill hjälpa mig. Den enda som känner igen mig är en kille i 15-årsåldern som jag har har sett tidigare. Jobbar han verkligen där?

Det värsta är dock att jag har drömt den här drömmen flera gånger tidigare. Vilket kanske inte är så konstigt egentligen. Jag har flera gånger funderat på att jobba lite extra där nu när jag pluggar. Ingen stor grej. Men det tynger mig, eftersom jag får dåligt samvete av att jag inte lyfter rumpan och ringer chefen. Så jobbigt är det faktiskt inte. Ger dessutom välbehövliga pengar. Men jag vill inte komma tillbaka om det ska vara så som i drömmen.

Jag minns två olika drömmar från inatt.

I den första är jag med och spelar ett spel. Med stora farliga djur. Det är en noshörning, en björn, en tiger och flera tjurar. Spelet går ut på att bussa dessa djur på varandra. På min noshörning har jag även satt ett förlängt horn för att ge extra skada. Och djuren skadar varandra. Vi tittar på. Jag vet att jag inte gillar det, men är ändå med i spelet. Hemskt.

Den andra drömmen utspelar sig på någon slags skola. Lärare på skolan är en lärare på min utbildning. Nu befinner vi oss dock i högstadiet igen. Dagens uppgift är att vi ska göra en hemsida. Det är den enda information vi får. Alla andra verkar fatta grejen och sätter igång. Själv sitter jag i flera timmar totalt utan idéer.
        Så kommer läraren tillbaka och meddelar att sidan vi ska göra ska sälja en produkt. Några i min klass bestämmer sig för att sälja några konstiga och fula täcken som de broderar själva. Alla runt omkring mig har idéer. Jag kommer fortfarande inte på något. Tilde Fröling, som också går i min klass, har kommit på en idé där hon ska sälja en kräm man blir tunnhårig av. Hon har till och med gjort en modell av sitt eget huvud som hon stolt visar upp. När drömmen tar slut har jag inte lyckats åstadkomma någonting.

När jag vaknar har jag dessutom en konstig känsla i kroppen. Jag är irriterad på en person. Känslan hänger kvar och det känns som den här personen har gjort mig något i drömmen. Minns dock inte vad.

Jag vill inte räkna om den där uppgiften ytterligare en gång till. Skit också. Ännu mera skit att mjölken var gammal och jag nu sitter och dricker kaffe med mjölkklumpar i. Jag som längtade så efter kaffet. Så får man klumpar. Men jag är inte den som är den som inte dricker upp ändå. Slänga kaffe? Pytsan!

Sen måste jag faktiskt ut och få lite sol medan den fortfarande är framme. Innan skitregnet kommer igen.

Jag satte klockan på 9 igår och gick upp 9 idag. Ingen tre timmars omsomning, tänka sig. Nu har jag duschat och sitter redan och äter frukost. Idag ska bli en nyttig dag. Japp!

Jag lagade mat igår. Vilken lycka! Nu slipper jag laga något idag. Allt klart och god mat dessutom. Älskar de dagar jag kan äta goda rester. Det är nästan som att komma hem till en äkta hälft som står där med tända ljus och middagen serverad. Tänka sig.

- Skål, älskling. Smaklig måltid.

Från mitt lilla köksfönster. Något att sysselsätta sig med när man inte kan sova. Nu ska jag dock göra ett seriöst försök. God natt.

80 procent av Aftonbladets läsare kan tänka sig att dejta en singelpappa och drygt hälften tycker till och med att singelpappor är extra attraktiva. Vad är det här? Jag förstår ingenting. Varför vill man ha en kille som redan har barn? Varför vill man dejta nån med en unge som till hälften består av en annan tjej?

Visst, barn är söta. Lätta att tycka om. Visst, man borde väl älska även barnet till mannen man älskar. Och så vidare. Bla bla. Men tänk att varje gång sonen eller dottern kommer på besök tvingas du bli påmind om din pojkväns tidigare förhållande. Ett förhållande som till och med resulterade i barn. Du tvingas bli påmind om när de precis fått veta att hon var gravid. När de köpte barnvagn och barnkläder tillsammans. När de diskuterade namnförslag och när de roade sig med att försöka lista ut barnets kommande utseende.

Jag förstår ingenting. Okej att man inte kan välja vem man blir kär i. Trillar man dit på en "singelpappa" så gör man. Men det är väl ingenting att sträva efter? Jag förstår ingenting. Vari detta ligger attraktionen?

Ja, vad ska jag säga? Bra och intressant story, bra skådespel och bra musik. Snygg serie som är en av de bästa SVT har kört på mycket länge. Fastnade från första avsnittet. Ikväll är det final. Ska bli spännande. Kommer sitta bänkad.

Böngryta. Ser faktiskt lovande ut. Tänk egentligen vad påhittig man kan vara fast kylen är tom. Ska dock åka och handla senare. Måste ju köpa det där förbannade tvättmedlet. Jag är hungrig nu, ska bli så gott med mat!

Nu kommer den till mig. Väldigt inspirerad av vad jag gjorde, tänkte på och pratade om igår.

I drömmen är jag på bio. Sitter med en kattunge i knät. En riktigt vild liten svart kattunge, som biter mig i handen. Många människor på bion jag känner. Pratar dock inte med någon. Förutom killen som sitter bredvid mig, men honom känner jag inte. Har en massa filtar i knät.

Efter bion (om det nu är samma dröm) går jag hem till min husbil. Min familj är där också. Jag är helt slut. Mina fötter är svullna som balonger. Vi ska iväg nånstans. Jag lägger mig på sängen. Vi åker genom bergen och vägen kantas av stora hotellkomplex. Ser ut som en random turistort. Min mamma pratar om och pekar på ett hotell som jag alltid ville bo på när jag var liten. Hon frågar om vi ska åka dit nu.

Sen är det lite dimmigt. Jag tror vi kommer fram nånstans, men minns inte hur det ser ut eller vart det är. Vaknar upp ur drömmen av ett sms.

Inget intressant inatt heller. Minns bara fragment. Jag tror att jag antingen får börja med hallucinogena droger eller helt enkelt hitta på, om det ska bli nån fart på drömmandet.

Något som också är som vanligt är att jag satte klockan på nio men vaknade för tio minuter sen. Varför går jag aldrig upp när klockan ringer? Och gör nåt vettigt av mitt liv. Inte sova bort det!

Hade skrivit ett långt inlägg om dumma människor som skriver och läser dumma bloggar. Men kom på att jag inte kommer någonstans med det. Med tio unika besökare per dag kommer jag ingenstans. För vem skulle ens läsa det inlägget förutom dessa tio? Ingen, när alla är upptagna med att läsa de dumma onödiga bloggarna.

Bitter och trött ut i fingerspetsarna.

Bra film. Orkar inte recensera den mera. Men se den om du får chansen. Klarade mig dessutom hela bion utan att få en hostattack. Tror jag vunnit över viruset i min kropp. Nu är det jag som för. Och jag ska överta kommandot ordentligt!

Imorgon är det dags för seröst plugg igen. Borde, borde verkligen gå upp tidigt imorgon. Även fast vi inte ska träffas förrän ett. Måste bryta mönstret att alltid ställa klockan på 8-9 för att sen somna om till 12. Inte bra. Jag sover alldeles för mycket. Inte bra alls. Vill inte se tillbaka på det när jag blir gammal.

- Jaha, vad har du gjort i ditt liv Kristina?
- Sovit.

Ett nytt försök på filmstudion ikväll. Men den här ska nog vara bra. Känns så. Darling är en svensk film från 2007 av Johan Kling. Aldrig hört talas om Kling förut. Men filmen verkar lovande. Får avge rapport senare om vad jag tyckte.

Men efter ikväll har jag i alla fall sett två filmer för de 600 som terminskortet kostade. Och fler ska, måste, det blir, annars kan jag inte ta mig själv på allvar längre. Men hösten ser ljus ut på filmfronten. Så det ska nog gå fint. Många chanser kvar.

Tänkte skriva ut den här bilden och rama in för väggen. Kanske kan funka?


La Pedrera, Barcelona (2005)

Det är väl något som alla har. Här är mina:

- Det är bara några veckor kvar tills jag ska ta studenten och jag har glömt att skriva den där sista labrapporten till Naturkunskap B. Jag kommer inte få godkänt. Kan inte förstå hur jag lyckades glömma en sån relativt simpel sak.

- Jag har fått tillbaka min tandställning som jag hade när jag var 13. En sån som sitter i gommen med metalltrådar. I drömmen sitter den alldeles för tajt och spänner och gör ont.

- Jag har glömt kvar en massa saker i lägenheten i Linköping. Men det har gått för lång tid för att jag ska gå dit och hämta dem.

Jag vet att det var en sak till, som jag tänkte på när jag började skriva det här inlägget. Glömt nu, men det kommer säkert igen. Får fylla på listan då.

Nu känner jag. Nu är jag snart igång igen. Snart så. Nu kommer jag ta tag i saker. Jag är på gång. Jag visste att förkylningen skulle botas med billigt vin.

Kärleksbrev är för övrigt en riktigt dålig film. Skäms över att jag tyckte att Kevin Costner var tuff som Robin Hood -91.

Jag är på riktigt ondskefullt humör idag.



Nu har jag inte tid att sitta här längre. Ska ut och leta rätt på ett sött litet oskyldigt barn att sätta tänderna i. Hoppas bilden genererar många mardrömmar inatt.

Det var min natt det. Jag minns bara när det var dags att åka hem. Alla sitter i baren på hotellet och är fruktansvärt bakfulla. Sunkigt ställe. Sunkiga pensionärer. Får tipset att ta en drink innan hemresan för att må lite bättre. Mår bara illa när jag tänker på det.

Äsch, nu är det sol ute och jag tror att jag nästan är frisk.

Håller på att rasa ihop fullständigt, den här bloggen. Är fortfarande förkyld och sover riktigt dåligt. Kan bero på det.

Sitter precis och funderar över vad jag ska äta. Har inte så mycket hemma. Vad kan man göra av banan, avocado, tomat och morötter?

Kaffe, tvättmedel, deo, schampo, smör, havregryn..

Varför tar alltid dessa saker slut på en och samma gång? De är ju alla saker som man inte direkt köper varje gång man handlar. Men varför tar de inte slut lite mer utspritt? Har jag hamnat i en ond cirkel? Alltså en cirkel där jag köper dessa saker samtidigt och där de också tar slut samtidigt. Men det kan väl inte stämma helt heller? För kaffet räcker väl ändå inte lika länge som deon eller smöret? Kan inte nån hjälpa mig, jag förstår ingenting!

Ser inte fram emot att handla nästa gång. Kommer dessutom glömma att köpa tvättmedel. Det gör jag alltid. Och så kommer jag på det när jag står där nere i tvättstugan. Och så tvingas man "låna" av det glömda paketet som (förhoppningsvis) står där. Jag vill inte!

Kom på nu vad jag drömde inatt:
Har somnat på soffan. Vaknar upp och ser att den enda som är kvar i rummet är min 1,5 årige systerson. Jaha, tänker jag, ska jag vara barnvakt nu eller? Han har precis som jag just vaknat. Jag går upp och försöker stoppa om honom igen, men det går inte. Han vill ha mat.

Jävligt ointressant dröm det här. Orkar inte berätta mer.

Har jag ingenting att säga. Vaknat varje kvart av andningssvårigheter. Så svårt att ställa om till att andas genom munnen när näsan är igentäppt.

Hade bokat tvättid kl 7 i morse. Det sket sig. Jag kunde knappt röra mig när jag vaknade. Somnade om till halv 11. Nu känns det mycket bättre. Lock för öronen dock.

Nu ska jag diska och försöka bli människa på den timme som är kvar innan jag ska va på skolan. Den här bloggen håller på att smita mig ur händerna. Jag skyller allt på förkylningen.

Tror enda lösningen nu är att gå och lägga sig. Om man inte skulle ta sig en baby bell, färga håret som Pernilla Wahlgren eller köpa en ny saab.

Fyra nysningar på tre sekunder. God natt.

Se längst ner i högerspalten. Boktips för den foto- och konstintresserade. Fantastiska bilder. Kom hem till mig och bläddra!

Det finns inget värre än att träffa vuxna människor som precis har sovit ett par timmar på eftermiddan. Det är ett fenomen, ska jag tala om. Alltså hur griniga alla, inklusive jag själv, blir. Det är inte alls som med små barn. Snarare tvärt emot. Barn sover när de blivit för griniga och är gulliga igen när de vaknar. Hos vuxna är den omedelbara förändringen bara en katastrof.

Vaknade precis upp från en sådan tupplur. Känner mig verkligen på krigsstigen nu. Är glad att jag är ensam så ilskan i alla fall inte behöver gå ut över nån annan. Känslan jag har i kroppen kan liknas med att bli uppryckt ur sängen i håret. Förmanad upprepade gånger genom en megafon: Nu är minsann klockan halv sex och du kan inte sova bort hela kvällen. Hur skulle det se ut? Du kommer aldrig kunna somna ikväll. Tänk på att du är en vuxen människa som har vissa plikter här i livet. Hur tänkte du egentligen när du gick och la dig?!
        Det fortsätter sen med att du tittar ut genom fönster och ser att du precis missat dagens enda två soltimmar. Snart är det mörkt och du duger inte till nånting. Du sitter bara förlamad på sängkanten och hoppas på att känslan långsamt  ska rinna ur kroppen.

Men vet ni vad? Ibland är det värt den här timmen av plåga efter att man vaknat. Framåt kvällen och natten känns det nämlgen mycket bättre. Då är man pigg som en filur och somnar aldrig!

13 nysningar på rad. Nyss precis nu. Det slår inte rekordet från pollensäsongen 2005 på 18 nysningar i följd. Men en andraplats och årets nysattack.

Min förkylning verkar ha tagit nya banor nu. Utforskar oupptäckt mark. Inte uppskattat kan jag tala om. Det kan väl för fan räcka med den här jävla halsonten och hostan som tar kål på mig! Ska hela hjärninnehållet flyga ut genom näsan nu också?!

Att reflexmässigt slicka på fingrarna när de blir kladdiga.

Såg precis den här nyheten. Ser tre tjuvar i randiga dräkter och ögonbindel framför mig. Tassande på tå förbi kassan på Ica. Med 47 kilo kött på ryggen. I stora säckar. Ingen lägger märke till dem. Ingen tycker att det är något som helst konstigt. Nej, tre män lämnar ju bara butiken med 47 kilo oxfilé och entrecôte. Utan att betala. Nej, det händer ju varje dag.

Jag är riktigt imponerad måste jag säga. Grattis köttligan. Duktigt att lyckas hålla på så länge. Tråkigt att ni åkte fast.

Att kommande dröminlägg inte ska hålla så låg klass som det nedan. Skyller på min hälsa, som jag inte har för dagen. Sprider sig i hela kroppen. Kan inte tänka klart. Kan inte förmedla det jag vill skriva till mina fingrar.

Sådär. Så är det.

Inte så mycket drömmässigt, men tack vare envis förkylning. Sitter fortfarande och hostar upp lungorna titt som tätt. Men, nu till vad jag drömde inatt.

Jag är med min familj. Eller åtminstone delar av den. Av någon anledning befinner vi oss i Australien. Min bror har blått hår och är fotograf. Mina föräldrar, han och jag är i en hangarliknande byggnad. Min bror fotar en modell. Hon har också blått hår men gula fötter och ligger i ett genomskinligt badkar. Det mest uppseendeväckande är dock att han fotar från en helikopter. Svävar två meter över marken ovanför modellen. Jag vet inte om vi andra är delaktiga eller om vi bara står och tittar på.

Plötsligt skramlar det till och helikoptern faller ner. En stor smäll. Rök och eld. Ut ur den kommer min bror med ett litet sår på handen. Men det blöder något fruktansvärt. Jag har också fått ett sår. Ett likadant på handen, men det blöder inte allt lite mycket. Mina föräldrar blir tokiga och skriker att vi måste till sjukhuset. Men hur ska det gå till när vi befinner oss ute i ingenstans i Australien och helikoptern har gått sönder?

Jag vaknar och måste kontrollera ett antal gånger att jag verkligen inte blöder på handen.

Nu vet jag. Det känns skönt. Blir glad av välfungerande familjer med bra syskongemenskap. Läste precis det här. Nu är jag lugn.

Fick precis en bakläxa angående mitt förra inlägg:

"Kristina då, Niklas har varit med en massa i båda brödernas bloggar...
fast han är ju värsta lugna typen, bor i förorten med familj...typ 35 bast eller nåt. Kolla under bröllopstiden, där var han med en del och så skrev calle ett långt inlägg om hur niklas fick allt som var gott i familjen."

Okej förlåt. Jag tar tillbaka. Men jag är fortfarande frustrerande nyfiken.

Läser bloggen då och då. Alex alltså. Och idag var första gången hans okända storebror Niklas är med. Han är med på bild men inte omnämnd i texten.

Det var inte så länge sen jag hörde talas om att det över huvud taget fanns en tredje bror Schulman. Jag googlade då på honom och det enda jag fann var den här sidan. En sida som verkar vara gjord nångång kring 2000. Är det det enda spår han har lämnat efter sig? Hur kommer det sig att han har hamnat så mycket i skymundan jämfört med sina yngre bröder? Är det självvalt eller är han utfryst?

Jag mår egentligen väldigt dåligt över att jag blir så nyfiken nu. Men jag kan inte låta bli. Jag vill veta mer. Jag vill veta allt.

Köpte de här bilderna på muséet intill Vigelandsparken i Oslo i somras. Nu hänger de äntligen inramade på väggen hemma. Lägg namnet på minnet om du har vägarna förbi Oslo. Det var en upplevelse.


Träsnitt av Gustav Vigeland

Verkligen inte sammanhängande. Kommer ihåg en massa olika snuttar och jag vet inte i vilken ordning jag drömt dem.

Det jag minns som bäst är att jag ska hälsa på en kille hemma hos hans föräldrar. Jag tror jag är tillsammans med honom. Har en bild av hur han ser ut och vad jag vet har jag inte träffat honom i verkliga livet. När jag kommer dit är det bara hans pappa hemma. Det gamla radhuset är riktigt läskigt. Bara mörka färger. Inga fönster vad jag kan se. En trång korridor. Pappan är ännu obehagligare. Tittar konstigt på mig. Misstänksam. Vi pratar en stund.

Innan jag ska gå ger han mig förhållningar om vad jag får kalla hans son. Han räknar upp en massa namn. Säger tillslut att det bara är "21" som jag får kalla honom. Jag vet inte vad han heter på riktigt. Någon förklaring får jag inte. Han ger mig sin nyckelknippa men tar strax tillbaka den.

In kommer mannens yngre son. Han har svartvita militärkläder på sig och silvertejp över ansiktet. Han säger ingenting. Går direkt in på sitt rum.

Jag lämnar huset utan att ha träffat den jag sökte. Tar mina väskor och ska cykla iväg. Har två cyklar så det blir en jobbig cykeltur. Ramlar flera gånger. Cyklar förbi en badplats och genom en skog. Genom ett varuhus. Mellan trånga hyllor.

Jag lämnar cykeln. Går runt på avdelningen för solglasögon. Många och påträngande säljare. Jag ställer mig i kö i en kassa för att fråga om vägen. När jag kommer fram till expediten har jag glömt vad jag skulle fråga. Hon pratar bara spanska men lite franska och engelska. Jag frågar var de har solglasögon någonstans. Hon visar mig.

När jag kommer tillbaka är mina väskor borta. Ser sedan att några expediter har dem. Söker igenom min necessaire. Väldigt kränkande. Jag vet inte vad jag ska göra.

Ställde klockan på 9. Somnade om och sov till nu. Som vanligt. Varför ska jag alltid sova så förbannat mycket?

Såhär ser det ut om man gör den roliga grejen nedan korrekt.

Titta först på den övre bilden. Sen tittar du på den nedre. Sen tittar du på den övre igen. Och så fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så snabbt du kan. Visst ser jag levande ut, som att min blick faktiskt rör sig?




Eller är det kanske din blick som rör sig?

Inflyttningsfest, dans och vin men inga drömmar.

Jaja, det är ingen fara än så länge. Men jag börjar bli lite orolig. Sen jag började blogga på den här sidan har jag inte alls lika klara minnen av mina drömmar som tidigare. Antingen beror det på att jag har för stor press på mig att drömma, yada yada, jag drömmer inte lika mycket. Eller så har jag alltid drömt såhär mycket. Bara det att innan jag började skriva ner drömmarna så kom jag ihåg just de nätter jag drömt mycket. Att jag har trott att de surrealistiska drömmarna var mer frekventa.

Äsch, i värsta fall får jag väl lägga om inriktningen på den här bloggen. Nånting kommer man ju alltid på att skriva!

Halloj! jojomen, Kaj är på riktigt i allra högsta grad! Hoppas det blir sol snart, Christerredaktionen

---

Vilken tur! Nu kan jag andas ut och återfå min tro på världen.

Det dummaste jag gjort idag var att sätta på radion. Fullkomligt omöjligt att plugga med Morgan i öronen. Christer är det överlägset bästa SR har att erbjuda just nu. Fattar inte hur de varje dag kan få till så bra program. Tack för att ni förgyller pissgråa eftermiddagar. Tack!

Fast en sak funderar jag över. Den 13-åriga killen Kaj som var med i programmet alldeles nyss. Han kan väl inte finnas på riktigt? Jag tror han är påhittad av Sveriges Radio. Fast tänk vad fantastiskt det vore om han inte var det. Om det hade funnits så eftertänksamma och smarta 13-åringar.

För ett tag sen hittade jag de här bilderna på min gamla högstadieskolas hemsida. En hemsida som för övrigt inte blivit uppdaterad sen 1999. Rätt så fantastiskt. Tänk att några av mina första alster finns utlagda på Internet. På Internet! Tänk att jag kunde skulptera en halv kiwi och en liten katt när jag gick i åttan. Helt fantastiskt. Tänk om jag nu blir upptäckt tack vare bilder min gamla bildlärare tog för snart 10 år sen. Tänk!

Numera gör jag alltid kaffe med några stänk kanel i filtret. Kanel är en väldigt fin krydda som kan användas till mycket. Fast det är klart. Att ta pulveriserad kanel från Santa Maria-burken är ju inte lika fint som en riktig kanelstång i kaffet. Får prova det nästa gång jag har kanelstänger hemma.

Tack förresten för tipset!

Nattens drömmar får mig att börja fundera över att jag kanske ändå är lite sexuellt frustrerad. Fast jag vet inte. Det känns konstigt i vilket fall. Lite knäppt ändå.

Jag tänker inte ägna mer analys åt det nu.

Jag känner mig alltid som ett djur när jag äter kött. Som ett djur som vill äta upp alla andra djur i sin väg. Speciellt när maträtten man lagar innehåller ordet "kött". Köttgryta. Det är väldigt mycket soja i. Jag hoppas det blir gott.

Så här bra går det att plugga för mig idag. En timme kvar till experimentdags på skolan. Det ska bli roligt, men just nu känner jag mig inte redo. Minne, vad är det? Jag tror jag lägger mig igen.

Det är mest gröt alltihop. Mycket människor och mycket prat. Någon kommenterade mina favoritjeans och helt plötsligt hade flera hål vuxit sig stora på låren. De bytte även färg och förvandlades till ett par riktigt hemska tantjeans.

Jag önskar att jag hade skaffat den här bloggen tidigare. Kanske ungefär i sexårsåldern. Det hade blivit ett par bokhyllor att skriva ut vid det här laget. Så mycket försvinner ur minnet, men tack vare det absurda i mina drömmar är det en hel del som lever kvar år efter år.

Här kommer några smakprov:

- Jag har blivit överkörd av en traktor utanför min gamla lågstadieskola och bevittnat hela händelsen utifrån. Sett min egen död.

- Jag har varit med under ett fältslag med vikingar (eller något liknande), där det i slutet av drömmen visat sig att vi befann oss på en ofantlig scen. Kriget var dock verkligt och jag var fångad på scenen.

- Under andra säsongen av Big Brother drömde jag att jag hade sex med en av deltagarna.

- Jag har drömt att jag var mentalt efterbliven och jobbade på ett sjukhus med en sadistisk överläkare.


Nu ska jag gå och lägga mig. Godnatt.

Tyckte det kunde passa med lite ruttna äpplen.

Jag sov fyra timmar inatt. Man hinner nog inte drömma så mycket på den tiden, eller i vilket fall minns jag ingenting. Bara att jag gick och la mig, somnade och vaknade. Ja ja, det här inlägget är mest för att testa och se hur det kommer att se ut.

En värld uppbyggd av mängder av små öar. Alla täckta med vattenväxter, palmer och rötter. På varje ö står en hydda gjord av stora stockar och våta löv. Mellan de olika öarna har man byggt broar och hela ösystemet bildar en liten stad.

Jag kommer dit med båt. Det är det enda jag minns. Jag minns inte hur det går till, bara att jag kommer dit med båt på något uppdrag. Det känns inte som att jag är där helt frivilligt.

Jag ser mig omkring i mitt nya hem, en av hyddorna på en av öarna. Jag ser att bostaden är modernt utrustad. Inte med det senaste kanske, men ändå utöver vad man förväntar sig i den lilla hyddan som inte ens verkar ha någon elektricitet. Efter en kort rundvandring har jag sedan en liten lucka i mitt minne, men jag har för mig att jag satte mig ner framför teven med mina arbetskamrater och åt någon slags ost med konstiga tillbehör. Vad jag dock minns är att det var egendomliga samtal som fördes under middagen. Jag var själv inte så delaktig, men jag har ännu nu efteråt en olustig känsla i magen att det var något som inte stod riktigt rätt till hos dessa människor. Samtalsämnena kändes helt irrelevanta och tonen var allmänt stram och ogästvänlig.

Under natten kommer mitt första uppdrag. Resan dit blir hemsk. Det regnar och blåser ute och till skillnad från de andra i gruppen har jag inga regnkläder. Jag är genomsur och genomfrusen när vi kommer fram. Jag vet fortfarande inte vad det är för uppdrag vi har och av någon anledning ser jag det inte som en möjlighet att fråga någon av de andra. Kanske beror det på den hotfulla stämningen oss emellan. Kanske beror det på att jag just nu inte vågar ge ifrån mig ett pip på grund av risken att bli upptäckt.

På stranden en bit ifrån oss pågår en stor fest med omkring hundra människor. De flesta är män i trettioårsåldern, välklädda och välkammade. Samtliga bär svart kostym. Jag tror aldrig att jag har sett så svarta kostymer, svarta slipsar och så vita skjortor förut.

En stund senare hoppar jag i vattnet och simmar mot stranden. Vattnet är kallt och mörkt. Jag ser varken mina egna händer eller fötter och tillslut ser jag inte heller båten som jag precis hoppat av. Kontakten med de andra är bruten och den enda ljuskällan är elden på stranden. Allt annat är svart.

Med mödosamma simtag simmar jag närmare stranden och gömmer mig under bryggan. En av männen på bryggan ser mig dock och hoppar i vattnet efter mig. Sedan simmar vi iväg och jag vet inte vem det är som jagar vem. Jag tar tag i hans fötter och försöker dra ner honom under vattnet. Han gör samma sak med mig. Vi är tillslut båda under vatten. Det känns som vi flyter runt där i en hel evighet. Ytterligare två eller tre kostymklädda män dyker upp. Omringad. Paniken sprider sig. Luften börjar ta slut och jag vet inte längre vad som är upp och vad som är ner i det mörka vattnet. Jag försöker simma undan, men jag är alldeles för långsam. Kostymmännen drar mig tillsammans längre och längre ner i djupet.

De måste ha haft hjälar eller något liknande.