Natten till den 10 september
En värld uppbyggd av mängder av små öar. Alla täckta med vattenväxter, palmer och rötter. På varje ö står en hydda gjord av stora stockar och våta löv. Mellan de olika öarna har man byggt broar och hela ösystemet bildar en liten stad.
Jag kommer dit med båt. Det är det enda jag minns. Jag minns inte hur det går till, bara att jag kommer dit med båt på något uppdrag. Det känns inte som att jag är där helt frivilligt.
Jag ser mig omkring i mitt nya hem, en av hyddorna på en av öarna. Jag ser att bostaden är modernt utrustad. Inte med det senaste kanske, men ändå utöver vad man förväntar sig i den lilla hyddan som inte ens verkar ha någon elektricitet. Efter en kort rundvandring har jag sedan en liten lucka i mitt minne, men jag har för mig att jag satte mig ner framför teven med mina arbetskamrater och åt någon slags ost med konstiga tillbehör. Vad jag dock minns är att det var egendomliga samtal som fördes under middagen. Jag var själv inte så delaktig, men jag har ännu nu efteråt en olustig känsla i magen att det var något som inte stod riktigt rätt till hos dessa människor. Samtalsämnena kändes helt irrelevanta och tonen var allmänt stram och ogästvänlig.
Under natten kommer mitt första uppdrag. Resan dit blir hemsk. Det regnar och blåser ute och till skillnad från de andra i gruppen har jag inga regnkläder. Jag är genomsur och genomfrusen när vi kommer fram. Jag vet fortfarande inte vad det är för uppdrag vi har och av någon anledning ser jag det inte som en möjlighet att fråga någon av de andra. Kanske beror det på den hotfulla stämningen oss emellan. Kanske beror det på att jag just nu inte vågar ge ifrån mig ett pip på grund av risken att bli upptäckt.
På stranden en bit ifrån oss pågår en stor fest med omkring hundra människor. De flesta är män i trettioårsåldern, välklädda och välkammade. Samtliga bär svart kostym. Jag tror aldrig att jag har sett så svarta kostymer, svarta slipsar och så vita skjortor förut.
En stund senare hoppar jag i vattnet och simmar mot stranden. Vattnet är kallt och mörkt. Jag ser varken mina egna händer eller fötter och tillslut ser jag inte heller båten som jag precis hoppat av. Kontakten med de andra är bruten och den enda ljuskällan är elden på stranden. Allt annat är svart.
Med mödosamma simtag simmar jag närmare stranden och gömmer mig under bryggan. En av männen på bryggan ser mig dock och hoppar i vattnet efter mig. Sedan simmar vi iväg och jag vet inte vem det är som jagar vem. Jag tar tag i hans fötter och försöker dra ner honom under vattnet. Han gör samma sak med mig. Vi är tillslut båda under vatten. Det känns som vi flyter runt där i en hel evighet. Ytterligare två eller tre kostymklädda män dyker upp. Omringad. Paniken sprider sig. Luften börjar ta slut och jag vet inte längre vad som är upp och vad som är ner i det mörka vattnet. Jag försöker simma undan, men jag är alldeles för långsam. Kostymmännen drar mig tillsammans längre och längre ner i djupet.
De måste ha haft hjälar eller något liknande.
Jag kommer dit med båt. Det är det enda jag minns. Jag minns inte hur det går till, bara att jag kommer dit med båt på något uppdrag. Det känns inte som att jag är där helt frivilligt.
Jag ser mig omkring i mitt nya hem, en av hyddorna på en av öarna. Jag ser att bostaden är modernt utrustad. Inte med det senaste kanske, men ändå utöver vad man förväntar sig i den lilla hyddan som inte ens verkar ha någon elektricitet. Efter en kort rundvandring har jag sedan en liten lucka i mitt minne, men jag har för mig att jag satte mig ner framför teven med mina arbetskamrater och åt någon slags ost med konstiga tillbehör. Vad jag dock minns är att det var egendomliga samtal som fördes under middagen. Jag var själv inte så delaktig, men jag har ännu nu efteråt en olustig känsla i magen att det var något som inte stod riktigt rätt till hos dessa människor. Samtalsämnena kändes helt irrelevanta och tonen var allmänt stram och ogästvänlig.
Under natten kommer mitt första uppdrag. Resan dit blir hemsk. Det regnar och blåser ute och till skillnad från de andra i gruppen har jag inga regnkläder. Jag är genomsur och genomfrusen när vi kommer fram. Jag vet fortfarande inte vad det är för uppdrag vi har och av någon anledning ser jag det inte som en möjlighet att fråga någon av de andra. Kanske beror det på den hotfulla stämningen oss emellan. Kanske beror det på att jag just nu inte vågar ge ifrån mig ett pip på grund av risken att bli upptäckt.
På stranden en bit ifrån oss pågår en stor fest med omkring hundra människor. De flesta är män i trettioårsåldern, välklädda och välkammade. Samtliga bär svart kostym. Jag tror aldrig att jag har sett så svarta kostymer, svarta slipsar och så vita skjortor förut.
En stund senare hoppar jag i vattnet och simmar mot stranden. Vattnet är kallt och mörkt. Jag ser varken mina egna händer eller fötter och tillslut ser jag inte heller båten som jag precis hoppat av. Kontakten med de andra är bruten och den enda ljuskällan är elden på stranden. Allt annat är svart.
Med mödosamma simtag simmar jag närmare stranden och gömmer mig under bryggan. En av männen på bryggan ser mig dock och hoppar i vattnet efter mig. Sedan simmar vi iväg och jag vet inte vem det är som jagar vem. Jag tar tag i hans fötter och försöker dra ner honom under vattnet. Han gör samma sak med mig. Vi är tillslut båda under vatten. Det känns som vi flyter runt där i en hel evighet. Ytterligare två eller tre kostymklädda män dyker upp. Omringad. Paniken sprider sig. Luften börjar ta slut och jag vet inte längre vad som är upp och vad som är ner i det mörka vattnet. Jag försöker simma undan, men jag är alldeles för långsam. Kostymmännen drar mig tillsammans längre och längre ner i djupet.
De måste ha haft hjälar eller något liknande.
Kommentarer
Trackback
