Drömdagbok

Att bygga om alltså. Renovera. Ungefär.

Ni vet när man har nåt man måste göra som man inte vill göra för att man i stället vill göra nåt annat. Fast i stället för att göra det där andra, som man får dåligt samvete om man gör, så gör man ingenting. Absolut ingenting.

Inte dagens nyskapande sanning. Men det stämmer patetiskt nog väldigt bra.

Tänker inte skriva vad det handlade om. Det skulle inte bli en bra historia och den skulle inte intressera någon annan än mig själv. Orkar inte dessutom. Dagen efter är nämligen dessa drömmar så mycket värre än både krig, konserverade grisar och nakenhet. Speciellt eftersom jag under natten har tappat förståndet och gjort bort mig inför många av mina vänner. Skämt ut mig genom att skrika, gråta och kasta tallrikar.

Stämningen jag hade när jag vaknade för en timme sen kan bara sammanfattas med skuldkänslor.

För en dröm. Löjligt.

Hur kunde jag missa det här i mitt tidigare inlägg om Kyle MacLachlan? Han var ju faktiskt ännu hunkigare som Paul Usul Muad'Dib Atreides i Dune 1984. Med fluffigare 80-talshår, gummikrage och med overallen öppen så att man kan se den blygsamma kroppsbehåringen nedanför naveln. Oj oj, tänk att jag inte sett den här Lynch-filmen...

Till sist kan jag bara konstatera följande angående denna man: ju yngre desto bättre.

Pip pip, pip pip... klockan ringer. Alltså den stiliga väckarklocka jag köpte i Lissabon i julas. Cremefärgad med rundade kanter och smala slimmade metallben. Väckarklockan som jag äntligen hittade, efter att ha levt utan i ett halvår. Den är fin, jag lovar.

Pip pip... igen.

Jag vaknar och tänker: "Å nej, inte vakna redan. Jag gick ju precis och la mig. Vad är det här? Vad är det för ljud? Sluta!". Rullar över mot väckarklockan och ser att det är den som väckt mig. Trycker på snoozeknappen och somnar om. Skönt.

Fem minuter senare: fejkat fågelkvitter och nåt ljud som ska föreställa en melodi framförd på en flöjt... det är mobilens tur. Samma mobil som väckt mig till och från de senaste tre åren. Samma melodi som får magen att vända sig ett varv varje gång jag hör den. Äckligt låtsaskäck och vidrig. Jag har förbannat mig varje morgon att jag inte bytt ut den.

Fågelkvittret fortsätter...

Jag vaknar och tänker: "Å, vad är det här för trevlig sång? Den kanske man skulle vakna och lyssna på. Vad trevligt. Inga problem, jag går upp direkt!".

Alldeles för lång kväll. Alldeles för pigg för att kunna sova nu. Alldeles för mycket saker att göra imorgon. Alldeles för tidigt att gå upp och göra alla saker. Alldeles otroligt för mycket.

Från Agent Cooper i Twin Peaks. Till Trey i Sex and the City. Vidare till vad-han-nu-kan-heta i Desperate Housewives. Från udda kaffejunkie, men ack så läcker FBI-agent. Till snobbig äkta man med impotens. Vidare till nånting jag kan erkänna att jag inte har koll på alls. Men det är inte det som är relevant nu, alltså om han briljerar eller ej i Desperate Housewives. Det som jag pratar oml nu är fullständigt ytligt utseendemässigt förfall.

Det är svårt att säga att MacLachlan har åldrats till sin fördel (se ovan). Det mörka blanka håret, den fasta blicken och den stiliga hållningen från tidigt 90-tal har gått i graven. Linjerna i ansiktet har blivit tätare och de gråa håren fler. Han ser trött och sliten ut. Som en helt annan människa. "Okej", tänker ni nu, "men han är ju faktiskt snart 50". Ja, det är jag medveten om. Det är inte meningen att komma här och vara åldersfascist. Det som är så hemskt i det här fallet är bara att han verkar försöka motarbeta det oundvikliga åldrandet med att sola solarium och låta håret växa så det hänger ner lite fränt i ansiktet.

Sorgligt. Tur att jag har Twin Peaks-boxen när det blir alltför för jobbigt.

Det har blivit en liten samling ändå. Har precis suttit och organiserat dem på datorn. Så har jag dem samlade om ett förlag skulle ringa och vilja publicera.

...pinsam tystnad...

Nu blev det jobbigt. Bäst jag slutar drömma och går och lägger mig istället. God natt.

När jag somnade om efter tavelfallet drömde jag ytterligare en minnesvärd sak:

Stöter på Roger Moore i en gammal fabrikslokal. Han anfaller mig med en sax och jag plockar upp min stora tygsax för att försvara mig. Lyckas knipa fast hans sax och slunga iväg den. Vinner och vaknade sedan med gott mod i morse. Skönt.

Nu har jag förresten också placerat min blogg i Lund på bloggkartan.se. Jag bor i Lund och nu är det gjort. Nu är jag placerad.

Det är framåt vårkanten. En solig dag i maj. Inte så långt kvar på terminen och en brännbollsturnering ska planeras. Känslan är skön i kroppen när jag går runt på Djurgården för att leta upp en lämplig plats för tävlingen. Kommer till det gamla Vasamuseet, dit Riksdagen har flyttat sedan en tid tillbaka. Huset ligger precis vid stranden och både vattnet och sanden ovanligt lugna ut. Överallt runtomkring mig är det över huvud taget ovanligt lugnt. Var är alla människor? Borde inte alla vilja vandra runt här en dag som denna?

Så ser jag Leif Pagrotskys skäggiga och späda kropp framför nere på stranden. Han går fram och tillbaka, pekar och pratar. Ser ut som han vill visa något. Jag går närmare och hör att han pratar om det förorenade vattnet i viken. Upprört berättar han om en vattenlevande gris som dött av förgiftning under natten. Det är förfärligt, men en bra sak är att man nu kan titta på grisen i en glasmonter utanför Riksdagshuset. Konserverad.

Fortfarande gåendes fram och tillbaka fortsätter han prata och peka. Jag orkar inte lyssna längre. Jag tycker grishistorien blir alltför mycket och vill bort därifrån. Jag hade ju andra mål med min promenad. Tar vägen utmed ena kortsidan av det stora huset och upptäcker att det är där glasmontern med den döda grisen står. Försöker titta åt andra hållet och skynda mig förbi, men huvudet vill bara peka åt ett håll. Blicken kommer inte undan och när jag vrider mig mot montern ser jag att det är tre grisar i tre glasmontrar. Tre styckade och konserverade grisar. Klövar och huvud är avskiljda från kroppen och jag uppmärksammar att den sista grisen fortfarande ser levande ut. Det måste vara den som dött i natt. Den är fortfarande rosa och ögonen blänker mot mig.

Kommer förbi och bort, men det är då jag hör radion. Ett nyhetsmeddelande. En kvinna har precis hittats död på det slakteri där hon jobbade. Hon påträffades med en yxa i ryggen och två män är misstänkta för mordet. Jag tänker att det låter hemskt, men skyndar vidare. Det där rör ju inte mig. Går upp på höjden, där de håller på att bygga nya bostäder. Träffar på Sven Wollter, som visar mig runt. Han berättar om de nya husen, om den blomstrande framtid som denna stadsdel har. Han är någon sorts chef över projektet.

Ja ja, jag orkar inte lyssna så aktivt och tittar ner i marken, på mina fötter. Ser att jag inte har några skor på mig. Säger till Sven att jag vill bort därifrån, men att jag skulle behöva hjälp. Jag vet inte om jag hittar hem själv. Så han introducerar mig för en man och en kvinna. De ska ta mig hem säkert. Jag följer småpratandes med dem ner mot vattnet igen. Mot hamnen den här gången. Vi kommer ner till en husbåt. Mannens husbåt.

Inte förrän vi kliver ombord på båten kommer känslan av att det är något som inte står rätt till här. Skulle inte de här människorna hjälpa mig hem? Hur hamnade vi här? Jag fortsätter genom båten för att ta mig upp och ut på andra sidan. Vill hem. Öppnar en dörr och kommer in i ett mindre rum, fyllt av bråte. Ska precis vända om och ta en annan väg ut när jag ser väskan. En stor trunk, svart med vita reklamdekaler. Den är halvt öppen och fram ur den sticker en blodig plastpåse. Tycker mig också se ett finger eller en tå. En död människa, ingen tvekan om saken.

När jag vänder mig om och ska gå ut ur rummet igen står mannen i vägen bakom mig. Jag är fast. I båten, i fällan, lurad av alla och kommer sluta på samma sätt som den yxmördade kvinnan på radion.

Vilken natt.

Skrivet någon gång mellan fyra och fem i natt. Efter en mardröm och 20 minuter innan jag vaknade igen av att en tavla ovanför sängen ramlade ner. En hemsk natt med andra ord. (Inlägg om drömmen kommer om en stund, jag lovar).

Nu är jag på alldeles för bra humör för att kunna skriva om nattens alldeles för hemska dröm. Tyvärr, den var ganska spännande. Men det går inte. Inte nu. Är inte i rätt stämning. Kanske en annan gång.

Öppnade precis väskan jag hade igår kväll. Undrar hur jag tänkte när jag satte dit klisterlappen. Var det medvetet att ge mig själv en känga dagen efter? Typiskt, men rätt kul överraskning...

Såg precis första avsnittet av The Tudors som SVT har börjat visa. Kunde inte låta bli. Är bara en sån underbar sak att säga till sin kung för att höja hans självförtroende. Tänk om man själv skulle få höra sånt lite oftare. Uj uj.

Andra världskriget. Arbetar om dagarna och sover utomhus i leran om nätterna. Får varje natt ett brev från människor som jag inte längre är nära. Någon lämnar det hos mig. Lägger det bredvid mitt huvud på den blöta marken. Jag läser det aldrig.

Magen har svält upp och min mamma är inte sen med att påpeka de tjocka, utbuktande och mörkblå (nästan svarta) blodådror som löper över den. Jag hade själv inte upptäckt dem innan. Stirrar ner mot naveln och vet inte hur jag ska reagera. Vad är det här? Vad händer med min kropp? De flesta tror att jag har råkat ut för någon hemsk sjukdom, men det har jag inte. Det visar sig att det för mig är ett normaltillstånd med permanent blåsvullen mage.

Jag vaknar och är tvungen att ta en ordentlig titt i spegeln innan jag går in i duschen. Gränsen mellan dröm och verklighet är fin, även denna morgon.

Efter fem månader lyckades jag äntligen ta bort den där blåa randen som hela tiden har funnits längst upp på bloggen. Den som jag hela tiden har varit tvungen att rätta mig efter. Den som jag varje dag har förbannat nerifrån knäväcken, sen Drömdagboks födelse. Men nu, äntligen fri. Grattis mig. Nu återstår bara arbetet med att länkarna funkar som de ska. Där mitt blygsamma men ändå främsta mål är att klara av att bara länka en gång till varje sida. Bryt ett ben, Kristina.

Börjar med att drömma något liknande den här drömmen. Förbannade jobbdröm som förföljer mig. Sedan upp klockan sex, pip. Iväg till nämnda jobb för första gången på drygt ett år. Kommer dit och det känns som om jag var där senast förra veckan. Det har inte rört sig en millimeter framåt. Tråkigt, men ganska skönt. Lugn dag och slutade tidigt. Helt ok.

Nu ska jag nog gå ut och ta del av några av de få soltimmar som uppenbarar sig i Skåne så här års. Är trött på tre plusgrader, stormar och lodrätt regn.

Det är dagens arbete det. Att förbereda inför föreläsningen. Känner mig än så länge minst sagt vilsen. Men det ska lösa sig. Så fort fredagens rödvin slutar göra sig påmint.

Det är något med kläder (eller inte kläder) som för tillfället är återkommande i drömmarna. I natt befann jag mig tillsammans med okända människor i en stor lägenhet. Vi bodde där tillsammans, trångt, nära varandra. Jag delade rum med en medelålders kvinna. Trångt som sagt, obekvämt och stressande. Otrevlig stämning. Ingen av oss verkade vara där av egen vilja. Gick hela tiden runt, stötte i varandra, försökte hitta ett lugnt ställe, ingenstans att vara ifred.

Jag går till badrummet, som också tjänar som tvättstuga, för att komma undan samtidigt som jag inte har några rena kläder. Dörren är öppen och där inne står en kvinna i min egen ålder och kissar i duschen. Totalt obesvärad, utan byxor. Vänder sig om och ler mot mig, "jag är snart färdig". Själv blir jag otroligt generad och tittar ner i golvet. När hon är klar går hon förbi mig i dörren, ut genom rummet, fortfarande utan byxor. Jag skyndar mig in i badrummet, stänger dörren om mig. Det går inte att låsa. Badrummet kan inte ge mig den trygghet jag hade hoppats på. Den obekväma och stressande känslan kvarstår. Varför går det inte att låsa?

Börjar leta i klädhögarna på bänken vid tvättmaskinen. Någon har slängt ner min våta tvätt i en hög. Det var flera dagar sen jag tvättade senast och ingenting av det har torkat. Jag har inga rena och torra kläder. Mina underkläder hittar jag inte över huvud taget. Allt är kaos. Försöker hänga upp de blöta och skrynkliga kläderna. Tvättlinan tvinnar sig och galgarna viker sig samtidigt som rummet krymper. Krymper av påträngande människor, av tvätthögarna och av den varma fukten. Min enda utväg blir tillslut att vakna.

På Bloggportalens lista över mest sökta termer just nu ligger Emilias mamma på en sjätte plats. Något som stör mig, gör mig väldigt nyfiken. Speciellt när det är den här tiden på dynget, när sängen är som knöligast och när sömnigheten vägrar infinna sig.

Vem är Emilia och vem är hennes mamma? Varför söker så många denna kvinna och vad är det som gör just henne så speciell framför andra mammor? Varför är det ingen som söker efter Kajsas, Labans eller Signes mamma? Jag kommer inte kunna sova inatt om ingen talar om det för mig. Ovetskapen skriker och håller mig vaken. Snälla, varför?