Drömdagbok

Sannolikheten att någon läser detta är väl minimal. Ser nämligen att det är snart ett år sen jag skrev nåt sist. Men i alla fall. Är för tillfället ute på vift söderut. Befinner mig i Valencia för tre månaders spanskaplugg och kanske lite mer häng av olika slag. För den intresserade försöker jag skriva i en annan blogg om det hela. Varsågod om du är sugen:

http://gratismasomenos.blogg.se/

Tänker inte skriva vad det handlade om. Det skulle inte bli en bra historia och den skulle inte intressera någon annan än mig själv. Orkar inte dessutom. Dagen efter är nämligen dessa drömmar så mycket värre än både krig, konserverade grisar och nakenhet. Speciellt eftersom jag under natten har tappat förståndet och gjort bort mig inför många av mina vänner. Skämt ut mig genom att skrika, gråta och kasta tallrikar.

Stämningen jag hade när jag vaknade för en timme sen kan bara sammanfattas med skuldkänslor.

För en dröm. Löjligt.

När jag somnade om efter tavelfallet drömde jag ytterligare en minnesvärd sak:

Stöter på Roger Moore i en gammal fabrikslokal. Han anfaller mig med en sax och jag plockar upp min stora tygsax för att försvara mig. Lyckas knipa fast hans sax och slunga iväg den. Vinner och vaknade sedan med gott mod i morse. Skönt.

Nu har jag förresten också placerat min blogg i Lund på bloggkartan.se. Jag bor i Lund och nu är det gjort. Nu är jag placerad.

Det är framåt vårkanten. En solig dag i maj. Inte så långt kvar på terminen och en brännbollsturnering ska planeras. Känslan är skön i kroppen när jag går runt på Djurgården för att leta upp en lämplig plats för tävlingen. Kommer till det gamla Vasamuseet, dit Riksdagen har flyttat sedan en tid tillbaka. Huset ligger precis vid stranden och både vattnet och sanden ovanligt lugna ut. Överallt runtomkring mig är det över huvud taget ovanligt lugnt. Var är alla människor? Borde inte alla vilja vandra runt här en dag som denna?

Så ser jag Leif Pagrotskys skäggiga och späda kropp framför nere på stranden. Han går fram och tillbaka, pekar och pratar. Ser ut som han vill visa något. Jag går närmare och hör att han pratar om det förorenade vattnet i viken. Upprört berättar han om en vattenlevande gris som dött av förgiftning under natten. Det är förfärligt, men en bra sak är att man nu kan titta på grisen i en glasmonter utanför Riksdagshuset. Konserverad.

Fortfarande gåendes fram och tillbaka fortsätter han prata och peka. Jag orkar inte lyssna längre. Jag tycker grishistorien blir alltför mycket och vill bort därifrån. Jag hade ju andra mål med min promenad. Tar vägen utmed ena kortsidan av det stora huset och upptäcker att det är där glasmontern med den döda grisen står. Försöker titta åt andra hållet och skynda mig förbi, men huvudet vill bara peka åt ett håll. Blicken kommer inte undan och när jag vrider mig mot montern ser jag att det är tre grisar i tre glasmontrar. Tre styckade och konserverade grisar. Klövar och huvud är avskiljda från kroppen och jag uppmärksammar att den sista grisen fortfarande ser levande ut. Det måste vara den som dött i natt. Den är fortfarande rosa och ögonen blänker mot mig.

Kommer förbi och bort, men det är då jag hör radion. Ett nyhetsmeddelande. En kvinna har precis hittats död på det slakteri där hon jobbade. Hon påträffades med en yxa i ryggen och två män är misstänkta för mordet. Jag tänker att det låter hemskt, men skyndar vidare. Det där rör ju inte mig. Går upp på höjden, där de håller på att bygga nya bostäder. Träffar på Sven Wollter, som visar mig runt. Han berättar om de nya husen, om den blomstrande framtid som denna stadsdel har. Han är någon sorts chef över projektet.

Ja ja, jag orkar inte lyssna så aktivt och tittar ner i marken, på mina fötter. Ser att jag inte har några skor på mig. Säger till Sven att jag vill bort därifrån, men att jag skulle behöva hjälp. Jag vet inte om jag hittar hem själv. Så han introducerar mig för en man och en kvinna. De ska ta mig hem säkert. Jag följer småpratandes med dem ner mot vattnet igen. Mot hamnen den här gången. Vi kommer ner till en husbåt. Mannens husbåt.

Inte förrän vi kliver ombord på båten kommer känslan av att det är något som inte står rätt till här. Skulle inte de här människorna hjälpa mig hem? Hur hamnade vi här? Jag fortsätter genom båten för att ta mig upp och ut på andra sidan. Vill hem. Öppnar en dörr och kommer in i ett mindre rum, fyllt av bråte. Ska precis vända om och ta en annan väg ut när jag ser väskan. En stor trunk, svart med vita reklamdekaler. Den är halvt öppen och fram ur den sticker en blodig plastpåse. Tycker mig också se ett finger eller en tå. En död människa, ingen tvekan om saken.

När jag vänder mig om och ska gå ut ur rummet igen står mannen i vägen bakom mig. Jag är fast. I båten, i fällan, lurad av alla och kommer sluta på samma sätt som den yxmördade kvinnan på radion.

Vilken natt.

Nu är jag på alldeles för bra humör för att kunna skriva om nattens alldeles för hemska dröm. Tyvärr, den var ganska spännande. Men det går inte. Inte nu. Är inte i rätt stämning. Kanske en annan gång.

Andra världskriget. Arbetar om dagarna och sover utomhus i leran om nätterna. Får varje natt ett brev från människor som jag inte längre är nära. Någon lämnar det hos mig. Lägger det bredvid mitt huvud på den blöta marken. Jag läser det aldrig.

Magen har svält upp och min mamma är inte sen med att påpeka de tjocka, utbuktande och mörkblå (nästan svarta) blodådror som löper över den. Jag hade själv inte upptäckt dem innan. Stirrar ner mot naveln och vet inte hur jag ska reagera. Vad är det här? Vad händer med min kropp? De flesta tror att jag har råkat ut för någon hemsk sjukdom, men det har jag inte. Det visar sig att det för mig är ett normaltillstånd med permanent blåsvullen mage.

Jag vaknar och är tvungen att ta en ordentlig titt i spegeln innan jag går in i duschen. Gränsen mellan dröm och verklighet är fin, även denna morgon.

Det är något med kläder (eller inte kläder) som för tillfället är återkommande i drömmarna. I natt befann jag mig tillsammans med okända människor i en stor lägenhet. Vi bodde där tillsammans, trångt, nära varandra. Jag delade rum med en medelålders kvinna. Trångt som sagt, obekvämt och stressande. Otrevlig stämning. Ingen av oss verkade vara där av egen vilja. Gick hela tiden runt, stötte i varandra, försökte hitta ett lugnt ställe, ingenstans att vara ifred.

Jag går till badrummet, som också tjänar som tvättstuga, för att komma undan samtidigt som jag inte har några rena kläder. Dörren är öppen och där inne står en kvinna i min egen ålder och kissar i duschen. Totalt obesvärad, utan byxor. Vänder sig om och ler mot mig, "jag är snart färdig". Själv blir jag otroligt generad och tittar ner i golvet. När hon är klar går hon förbi mig i dörren, ut genom rummet, fortfarande utan byxor. Jag skyndar mig in i badrummet, stänger dörren om mig. Det går inte att låsa. Badrummet kan inte ge mig den trygghet jag hade hoppats på. Den obekväma och stressande känslan kvarstår. Varför går det inte att låsa?

Börjar leta i klädhögarna på bänken vid tvättmaskinen. Någon har slängt ner min våta tvätt i en hög. Det var flera dagar sen jag tvättade senast och ingenting av det har torkat. Jag har inga rena och torra kläder. Mina underkläder hittar jag inte över huvud taget. Allt är kaos. Försöker hänga upp de blöta och skrynkliga kläderna. Tvättlinan tvinnar sig och galgarna viker sig samtidigt som rummet krymper. Krymper av påträngande människor, av tvätthögarna och av den varma fukten. Min enda utväg blir tillslut att vakna.

I natt drömde jag en av de där återkommande drömmarna. Eller i alla fall en dröm som känns ständigt återkommande.

I drömmen ska jag till simhallen och simma. Ska träffa några kompisar där och när jag kommer dit visar det sig att dessa kompisar är tre tjejer som gick i min gymnasieklass. Några som jag idag inte har någon som helst kontakt med. Två av dem har dessutom med sina pojkvänner, vilka jag aldrig ens sett innan.

Jag träffar dem nere i omklädningsrummet, försenad och stressad. Stämningen är otrevlig och jag känner mig hela tiden utanför. Som om de undrar vad jag egentligen gör där. Varför jag kommer och stör dem i deras umgänge.

Jag beter mig klumpigt och tar väldigt lång tid på mig att byta om. Fumlar med nyckeln till skåpet, hittar inte mina badkläder och tar på mig bikinitrosorna åt fel håll. Hela tiden studerad av de andra. Skämmer ut och blottar mig (rent bokstavligt) inför alla som är i omklädningsrummet. Ingen undgår mitt beteende och jag ser inget slut på förnedringen. Känns som att jag aldrig kommer bli färdig. Aldrig kommer få komma därifrån och hoppa i det befriande vattnet. Samtidigt blir de andra mer och mer irriterade och otåliga och när jag väl är färdig har simhallen stängt.

Det här är en dröm jag hittade i mitt opublicerade arkiv. Natten till den sjunde december förra året. Förstår varför jag tvekade att lägga ut det här, men i uttråkade stunder som dessa kan jag inte låta bli. Det hela är väldigt sjukt och jag hoppas inte att det finns några belägg för drömmen. Att jag skulle ha några omedvetna fantasier om denna kvinna, vars uppenbarelse vanligtvis inte tilltalar mig. Inte på något plan.

Det här drömde jag hur som helst:
Carola ligger naken i min säng. Helt naken. Stor, varm och mjuk och slingrande nära. Väldigt nära. Påträngande nära. Vill in i mig. Jag kommer inte undan.

Det är allt, men hu så obehagligt ändå.

I drömmen ska jag åka tåg till Sydeuropa någonstans. Mina föräldrar är med till en början och ska hoppa av före mig. Snart efter att de har gjort det somnar jag. Vaknar en stund senare. Känns som om jag bara sovit någon timme. En timme, under vilken jag har hunnit hamna i baksätet på en minibuss.

Ser nu att bilen kör av sig själv. Någon sorts automatisk styrning. Jag är ensam och yrvaken. Efter ett tag upptäcker jag dock att det inte finns någon automatisk styrning. Bilen kränger fram och tillbaka. Jag klättrar fram till förarsätet. Försäker styra, men det går inte. Är mitt inne i en stad. Mitt i natten. Mitt bland trånga gator. Får ingen kontroll över bilen. Kullerstenarna smattrar under mig. Minibussen studsar fram och en krock känns snart nära. Måste öppna dörren i farten och hoppa ur bilen. Rullar ut på gatan.

Listar på något sätt ut att jag befinner mig i Tyskland. Vandrar runt för att hitta nånstans att sova. Klättrar uppför en husvägg och tittar in genom fönstren. Ser ut som en café. Någon går omkring där inne och plockar undan efter dagen. Jag knackar på rutan och han släpper in mig. Måste hjälpa mig att klättra in genom det smala fönstret. Måste häva mig upp eftersom jag hänger under fönstret utmed väggen. Väl inne får jag veta att jag befinner mig i Nürnberg. Tyskland var rätt alltså. Himla skumt allt det här. Även himla osammanhängande märker jag. Sen vaknar jag.

Platsen för historien är en borg som reser sig högst upp på en brant kulle. Med sina svarta murar av sten står den stabilt och har sedan länge blivit ett med naturen. Himlen är grå och luften, gräset och stenarna är våta av fukten. Det ligger en mättad känsla i luften. Kallt och tungt. Än så länge lugnt.

Kommer närmare. In i borgen, innanför murarna. Kommer in i människornas liv. De som lever där. Jag slängs in i handlingen och får veta att två rivaliserande grupper har mötts här just idag för att göra gemensam sak mot en gemensam fiende. Jag håller mig i bakgrunden och studerar de båda ledarna för grupperna. Den ena visar sig vara otroligt lik Borka i filmatiseringen av Ronja Rövardotter. Den andra i sin tur har vissa drag som sammanfaller med Ronjas pappa, Mattis.

Så smäller det. Kriget bryter ut och jag vet inte vilken sida jag tillhör. Alla verkar vilja ha ihjäl varandra och det är omöjligt att urskilja de olika grupperna eller att leta upp någon jag känner. Människor strömmar in i borgen och på något sätt lyckas jag hamna precis utanför den, vid porten. Blir klämd mellan de stridande. Indragen i deras konflikt. Hjälper inte att tala om att jag inte har något med saken att göra.

Jag hinner en bit bort från porten, men är inte ensam. Möter några som är på väg in i borgen. En av dem hugger mot mig med en liten kniv. Hugget missar men för att komma undan låtsas jag falla ner till marken och dö. För att bli lämnad ifred. Det genomskådas dock snart och jag tvingas försvara mig med den trubbiga pinne som är mitt enda vapen. Blir attackerad på nytt och den här gången träffar slaget.

Har drömt att jag varit elitåkare i skidor de två senaste nätterna. Undrar om det beror på att jag spenderat helgen hemma i sängen framför tv:n. Ofrivilligt. Helt utslagen. Kanske, jag vet inte.

Såklart. Ett av de återkommande teman jag har när det gäller mina drömmar. Självklart obehaglig. Som vanligt. Drömde att jag tittade mig i spegeln och hittade plastbitar inkilade mellan framtänderna i underkäken. Började plocka bort dem och hittade fler och fler. Plockade bort dem också. Fick använda pincett för att komma åt ordentligt. Det blödde ordentligt och till slut var det inte mycket kvar i munnen. Brr. Obehagligt.

Det var förra nattens dröm det. Märks att jag är fastbunden vid en hemtenta just nu. Det där med jeansen vet jag inte riktigt, men det var nåt liknande den här drömmen.

Åker från Lund och drömmer om Lund. Det var nog första gången. Knasigt. Dessvärre är det ingenting jag kan gå in på här. Tyvärr. Återkommer.

Följer med min syster ut på landet för att titta på ett slott som hon tycker att hela släkten ska tillbringa sommaren i. Långa slingriga grusvägar innan vi är framme. Kliver ur och går en sväng för att se hur det ser ut. Hon pratar om vad det finns för möjligheter här. Försöker övertyga mig om att det är en bra idé. Jag är ganska tveksam och följer skeptiskt efter henne, mest för att vara snäll.

Så går solen i moln och det hörs en åskknall. Hon vill fortsätta rundturen och innan jag har fått med henne tillbaka till bilen har ovädret brutit ut ordentligt. Jag påpekar att det är säkrast att sitta i bilen när det åskar, vilket till slut får henne att ge med sig. Vi sätter oss i bilen, blöta och uppjagade. Hon sitter i förarsätet och jag bredvid. Plötsligt ser jag hur hon tittar till höger om mig, förbi mig, ut genom bilens högra framruta. En obeskrivlig skräck sprider sig i hennes ansikte, samtidigt som jag ser en skugga svepa förbi bakom mig utanför bilen. Känner intuitivt att det är en annan människa, även om jag aldrig ser personen. Vill skrika åt min syster att trampa gasen i botten så vi kommer därifrån, men innan jag hinner hindra henne öppnar hon sin bildörr och ger sig ut i regnet...

Nu har det gått flera nätter sen jag drömde nåt jag kommer ihåg. Senast var en obehaglig dröm med en knivmördare för 3-4 nätter sen. Måste faktiskt säga att det känns ganska skönt att få sova i fred. Slippa vakna med bultande hjärta och vara rädd för att somna om. Men men, vi får väl se hur det håller i sig.

Var på semester på en ö. Eller flera öar. Ungefär som i den här drömmen. Fast ljusare och trevligare. Det är ganska dåligt väder och vi är skogen mesta tiden. På en klippa vid havet. Inte särskilt mysigt när det blåser och havet är ljupgrått.

Det jag minns sen är att jag springer runt på skrangliga broar mellan öarna. Barfota. Kommer fram till en större brygga, eller flotte. Där sitter ett antal människor på rad på en bänk. Någon läser upp deras dom. Det visar sig att jag var på väg till min egen rättegång. Får ta på mig en orange t-shirt och sätta mig bland de andra. Varför ska alla dömas kollektivt och vad har jag gjort egentligen? En rad av människor kommer fram för att säga hejdå. Bland annat en tjej från min före detta pol mag-klass. En tjej som jag inte har träffat sen dess och inte direkt hade så mycket till övers för redan då. Jag bryter ihop.

Ser drömmen som en tv-bild. Det är filmat utifrån en persons perspektiv. En polis som tillsammans med sin kollega har nästlat sig in i ett kriminellt gäng. Filmar med dold kamera.

Stämningen är hotfull i gruppen. Samtliga har pistoler eller andra skjutvapen. Vet inte vad de har för mål eller motiv, men de är på väg någonstans. Plötsligt fyrar en av dem av sitt vapen, panik uppstår och i samma veva kommer jag in i händelsen på riktigt. Som en av poliserna.

Gruppen tror att det är vi som skjutit och upptäcker att vi inte är på deras sida. Jag fortsätter filma och ser hela händelseförloppet genom kameran. Blir väldigt klumpig, ser dåligt och rör mig långsamt. Vi börjar försöka ta oss därifrån för att komma ifrån de andra. Samtidigt diskuterar de vad de ska göra med oss. Minns ett en av dem säger att de ska rymma till Oslo. Majoriteten bestämmer sig dock för att ge sig efter oss.

Resten av drömmen springer vi sedan för att komma undan. Genom trädgårdar och över buskar och vattenslangar. Skakar av oss dem flera gånger för att sedan bli upptäckta igen. De kommer från båda håll och i samma stund som det är kört för oss vaknar jag.