Drömdagbok

Förbannat typiskt. När jag borde sitta och skriva hemtenta. Då är det klart, då kommer suget. På att skriva andra saker alltså. Skriva skitsaker, som inte är viktiga eller ska lämnas in för bedömning. Sånt jag vill skriva. Men det hinns inte. Blogguppehållet på 22 dagar bryts här och nu med det här pissiga inlägget.

Februaristafettpinnen går vidare och här är min fråga från Mary:

Varför måste vi kategorisera allting hela tiden, vi rutar in och delar upp oss i åldrar, i yrken, i religioner, i politisk uppfattning. Vad skulle hända om vi struntade i det och bara såg oss som de små skitar i universum vi trots allt är?

Kategorisering. Ka-te-go-ri-se-ring. Att dela upp, samla och ge rubriker. Men också att sortera, skapa gemenskap och att ge namn på. Vad skulle hända om mänskligheten slutade kategorisera? Om det inte längre skulle finnas pensionärer, poliser, protestanter eller politiska vildar. Om ålder, yrke, religion och politisk uppfattning inte längre togs med i sammanhanget. Vad skulle hända om alla människor betraktades som en luddig grå massa som inte gick att beskriva, dissekera eller få ett användbart namn på?

Jag tror mitt svar på det skulle bli att vi skulle förlora hela vårt sätt att uttrycka oss. Hela vårt sätt att uttrycka mening och sammanhang. Ja, hela vårt sätt att varje dag prata om det som är viktigt. Vi skulle helt enkelt sluta som ludd i universum. Grå, tomma och utan uttrycksmedel.

Okej, det låter kanske som ett cirkelresonemang, men lugna er så kommer jag till saken. Hoppas jag.

Om vi tar det här med språket. Språket som faktiskt ligger till grund för kategoriseringen, då det är det vi använder för att kategorisera. Uppdelningen och etikettsättandet är ju bara ord, skapade av oss människor och en stor del av vårt språk. En stor del av det vi till vardags pratar om faller under kategorin kategorisering. Det är svårt att uttrycka sig om något eller någon över huvud taget utan att prata om kategorier. Hur är det till exempel möjligt att hitta rätt i mataffären, att berätta om sin nya hund eller att visa vägen utan att kategorisera? Mat, hundar och gator tillhör alla olika kategorier, vilka gör det möjligt för oss människor att använda språket för att beskriva. Utan förmågan att på ett eller annat sätt beskriva sin verklighet skulle ett mänskligt liv kännas väldigt fattigt. Det finns inte många ord, tecken eller ljud som skulle kunna komma ur en människa om hon inte fick lov att kategorisera. Hon skulle få nöja sig med att flyta ut och flyta ihop med allt runt omkring sig. Hon skulle sluta existera i den mening som är meningsfull för henne. Hon skulle bli ingenting, då hon i vår värld är en stor del av sitt språk.

Visst kan man på något sätt se existentialistisk på saken och då säga att människan endast i sin intighet har möjlighet att finna sig själv. Att hon måste gå bortom språkets andrahandsbild av världen för att finna den sanna bilden. Det har jag svårt att argumentera emot, men ju mer jag tänker på ett liv utan uttrycksmedel desto räddare blir jag. Desto räddare blir jag för ensamheten i ett liv utan tillhörighet. Utan min ålder, mitt kön eller sysselsättning och utan andra saker och andra människor som faller under samma kategori som jag.

Jag kan alltså inte komma ifrån att det är viktigt med kategorisering. Det är ett måste för att skapa sammanhang och gemenskap. För att ge oss verktyg att prata om upplevelser av världen. Utan kategorisering skulle vi, som Mary påpekar, bli de små skitar i universum som vi trots allt är. Och det vill vi ju inte, då ensamheten är alltför skrämmande.

Nu skäms jag lite. Men snart kommer det. Jag lovar.

Att bygga om alltså. Renovera. Ungefär.

Ni vet när man har nåt man måste göra som man inte vill göra för att man i stället vill göra nåt annat. Fast i stället för att göra det där andra, som man får dåligt samvete om man gör, så gör man ingenting. Absolut ingenting.

Inte dagens nyskapande sanning. Men det stämmer patetiskt nog väldigt bra.

Hur kunde jag missa det här i mitt tidigare inlägg om Kyle MacLachlan? Han var ju faktiskt ännu hunkigare som Paul Usul Muad'Dib Atreides i Dune 1984. Med fluffigare 80-talshår, gummikrage och med overallen öppen så att man kan se den blygsamma kroppsbehåringen nedanför naveln. Oj oj, tänk att jag inte sett den här Lynch-filmen...

Till sist kan jag bara konstatera följande angående denna man: ju yngre desto bättre.

Pip pip, pip pip... klockan ringer. Alltså den stiliga väckarklocka jag köpte i Lissabon i julas. Cremefärgad med rundade kanter och smala slimmade metallben. Väckarklockan som jag äntligen hittade, efter att ha levt utan i ett halvår. Den är fin, jag lovar.

Pip pip... igen.

Jag vaknar och tänker: "Å nej, inte vakna redan. Jag gick ju precis och la mig. Vad är det här? Vad är det för ljud? Sluta!". Rullar över mot väckarklockan och ser att det är den som väckt mig. Trycker på snoozeknappen och somnar om. Skönt.

Fem minuter senare: fejkat fågelkvitter och nåt ljud som ska föreställa en melodi framförd på en flöjt... det är mobilens tur. Samma mobil som väckt mig till och från de senaste tre åren. Samma melodi som får magen att vända sig ett varv varje gång jag hör den. Äckligt låtsaskäck och vidrig. Jag har förbannat mig varje morgon att jag inte bytt ut den.

Fågelkvittret fortsätter...

Jag vaknar och tänker: "Å, vad är det här för trevlig sång? Den kanske man skulle vakna och lyssna på. Vad trevligt. Inga problem, jag går upp direkt!".

Alldeles för lång kväll. Alldeles för pigg för att kunna sova nu. Alldeles för mycket saker att göra imorgon. Alldeles för tidigt att gå upp och göra alla saker. Alldeles otroligt för mycket.

Från Agent Cooper i Twin Peaks. Till Trey i Sex and the City. Vidare till vad-han-nu-kan-heta i Desperate Housewives. Från udda kaffejunkie, men ack så läcker FBI-agent. Till snobbig äkta man med impotens. Vidare till nånting jag kan erkänna att jag inte har koll på alls. Men det är inte det som är relevant nu, alltså om han briljerar eller ej i Desperate Housewives. Det som jag pratar oml nu är fullständigt ytligt utseendemässigt förfall.

Det är svårt att säga att MacLachlan har åldrats till sin fördel (se ovan). Det mörka blanka håret, den fasta blicken och den stiliga hållningen från tidigt 90-tal har gått i graven. Linjerna i ansiktet har blivit tätare och de gråa håren fler. Han ser trött och sliten ut. Som en helt annan människa. "Okej", tänker ni nu, "men han är ju faktiskt snart 50". Ja, det är jag medveten om. Det är inte meningen att komma här och vara åldersfascist. Det som är så hemskt i det här fallet är bara att han verkar försöka motarbeta det oundvikliga åldrandet med att sola solarium och låta håret växa så det hänger ner lite fränt i ansiktet.

Sorgligt. Tur att jag har Twin Peaks-boxen när det blir alltför för jobbigt.

Det har blivit en liten samling ändå. Har precis suttit och organiserat dem på datorn. Så har jag dem samlade om ett förlag skulle ringa och vilja publicera.

...pinsam tystnad...

Nu blev det jobbigt. Bäst jag slutar drömma och går och lägger mig istället. God natt.

Såg precis första avsnittet av The Tudors som SVT har börjat visa. Kunde inte låta bli. Är bara en sån underbar sak att säga till sin kung för att höja hans självförtroende. Tänk om man själv skulle få höra sånt lite oftare. Uj uj.

Efter fem månader lyckades jag äntligen ta bort den där blåa randen som hela tiden har funnits längst upp på bloggen. Den som jag hela tiden har varit tvungen att rätta mig efter. Den som jag varje dag har förbannat nerifrån knäväcken, sen Drömdagboks födelse. Men nu, äntligen fri. Grattis mig. Nu återstår bara arbetet med att länkarna funkar som de ska. Där mitt blygsamma men ändå främsta mål är att klara av att bara länka en gång till varje sida. Bryt ett ben, Kristina.

Börjar med att drömma något liknande den här drömmen. Förbannade jobbdröm som förföljer mig. Sedan upp klockan sex, pip. Iväg till nämnda jobb för första gången på drygt ett år. Kommer dit och det känns som om jag var där senast förra veckan. Det har inte rört sig en millimeter framåt. Tråkigt, men ganska skönt. Lugn dag och slutade tidigt. Helt ok.

Nu ska jag nog gå ut och ta del av några av de få soltimmar som uppenbarar sig i Skåne så här års. Är trött på tre plusgrader, stormar och lodrätt regn.

Det är dagens arbete det. Att förbereda inför föreläsningen. Känner mig än så länge minst sagt vilsen. Men det ska lösa sig. Så fort fredagens rödvin slutar göra sig påmint.

På Bloggportalens lista över mest sökta termer just nu ligger Emilias mamma på en sjätte plats. Något som stör mig, gör mig väldigt nyfiken. Speciellt när det är den här tiden på dynget, när sängen är som knöligast och när sömnigheten vägrar infinna sig.

Vem är Emilia och vem är hennes mamma? Varför söker så många denna kvinna och vad är det som gör just henne så speciell framför andra mammor? Varför är det ingen som söker efter Kajsas, Labans eller Signes mamma? Jag kommer inte kunna sova inatt om ingen talar om det för mig. Ovetskapen skriker och håller mig vaken. Snälla, varför?

Jag har gått och tänkt precis samma saker de senaste dagarna och nu har du verkligen satt ord på det här. Heath Ledger var sårbar i smyg. Han hade hela tiden tigit med sin vilja att dö. Så att vi, som du säger, inte hann med att visa vår tillgivenhet innan han var förlorad.

Hemskt. Jag håller med dig. Tycker verkligen synd om dig som inte fick chansen att upptäcka Ledger som destruktiv förebild.

Nu har jag ägnat de två senaste timmarna åt att läsa dåliga bloggar. Halkat in på den ena efter den andra. När tar det slut? Hur många finns det egentligen? Men framför allt: varför ska ni förstöra min nattsömn?

Kunde har gjort något jag verkligen borde ha gjort istället. Kunde ha läst ungefär 100 sidor i en bra bok istället. Dumma dumma Kristina. Kan inte ens slösurfa bland bra sidor. Det finns för mycket för att det ska vara värt besväret att leta. Så nu ska jag faktiskt försöka sova. Faktiskt. Så det så. Godnatt.

Vilket inte är så konstigt. Har mer eller mindre sovit hela dagen. Hade ställt klockan på 11, men somnade om till halv två. Sen har jag halvsovit fram till nu, när jag är jättepigg. Dumt. Börjar klockan 8 imorgon. Dumt det också. Lång dag dessutom. Skräp.

Tack vare panodilrus, Christer i P3 och snart även tomatsoppa och varma mackor. Har idag tagit mig igenom ett gruppmöte, en tuff cykeltur hem och 14 sidor Existentialism. Trött nu.

Måste bara säga också att det är lite skumt det där. Att ha filosofi på schemat den här veckan. Speciellt eftersom det innebär att jag måste få koll på alla begrepp och dessutom kunna föreläsa om dem. Hm. Ja, nu ska jag äta tomatsoppa och varma mackor.