Brännbollsturneringen
Det är framåt vårkanten. En solig dag i maj. Inte så långt kvar på terminen och en brännbollsturnering ska planeras. Känslan är skön i kroppen när jag går runt på Djurgården för att leta upp en lämplig plats för tävlingen. Kommer till det gamla Vasamuseet, dit Riksdagen har flyttat sedan en tid tillbaka. Huset ligger precis vid stranden och både vattnet och sanden ovanligt lugna ut. Överallt runtomkring mig är det över huvud taget ovanligt lugnt. Var är alla människor? Borde inte alla vilja vandra runt här en dag som denna?
Så ser jag Leif Pagrotskys skäggiga och späda kropp framför nere på stranden. Han går fram och tillbaka, pekar och pratar. Ser ut som han vill visa något. Jag går närmare och hör att han pratar om det förorenade vattnet i viken. Upprört berättar han om en vattenlevande gris som dött av förgiftning under natten. Det är förfärligt, men en bra sak är att man nu kan titta på grisen i en glasmonter utanför Riksdagshuset. Konserverad.
Fortfarande gåendes fram och tillbaka fortsätter han prata och peka. Jag orkar inte lyssna längre. Jag tycker grishistorien blir alltför mycket och vill bort därifrån. Jag hade ju andra mål med min promenad. Tar vägen utmed ena kortsidan av det stora huset och upptäcker att det är där glasmontern med den döda grisen står. Försöker titta åt andra hållet och skynda mig förbi, men huvudet vill bara peka åt ett håll. Blicken kommer inte undan och när jag vrider mig mot montern ser jag att det är tre grisar i tre glasmontrar. Tre styckade och konserverade grisar. Klövar och huvud är avskiljda från kroppen och jag uppmärksammar att den sista grisen fortfarande ser levande ut. Det måste vara den som dött i natt. Den är fortfarande rosa och ögonen blänker mot mig.
Kommer förbi och bort, men det är då jag hör radion. Ett nyhetsmeddelande. En kvinna har precis hittats död på det slakteri där hon jobbade. Hon påträffades med en yxa i ryggen och två män är misstänkta för mordet. Jag tänker att det låter hemskt, men skyndar vidare. Det där rör ju inte mig. Går upp på höjden, där de håller på att bygga nya bostäder. Träffar på Sven Wollter, som visar mig runt. Han berättar om de nya husen, om den blomstrande framtid som denna stadsdel har. Han är någon sorts chef över projektet.
Ja ja, jag orkar inte lyssna så aktivt och tittar ner i marken, på mina fötter. Ser att jag inte har några skor på mig. Säger till Sven att jag vill bort därifrån, men att jag skulle behöva hjälp. Jag vet inte om jag hittar hem själv. Så han introducerar mig för en man och en kvinna. De ska ta mig hem säkert. Jag följer småpratandes med dem ner mot vattnet igen. Mot hamnen den här gången. Vi kommer ner till en husbåt. Mannens husbåt.
Inte förrän vi kliver ombord på båten kommer känslan av att det är något som inte står rätt till här. Skulle inte de här människorna hjälpa mig hem? Hur hamnade vi här? Jag fortsätter genom båten för att ta mig upp och ut på andra sidan. Vill hem. Öppnar en dörr och kommer in i ett mindre rum, fyllt av bråte. Ska precis vända om och ta en annan väg ut när jag ser väskan. En stor trunk, svart med vita reklamdekaler. Den är halvt öppen och fram ur den sticker en blodig plastpåse. Tycker mig också se ett finger eller en tå. En död människa, ingen tvekan om saken.
När jag vänder mig om och ska gå ut ur rummet igen står mannen i vägen bakom mig. Jag är fast. I båten, i fällan, lurad av alla och kommer sluta på samma sätt som den yxmördade kvinnan på radion.
Vilken natt.
Så ser jag Leif Pagrotskys skäggiga och späda kropp framför nere på stranden. Han går fram och tillbaka, pekar och pratar. Ser ut som han vill visa något. Jag går närmare och hör att han pratar om det förorenade vattnet i viken. Upprört berättar han om en vattenlevande gris som dött av förgiftning under natten. Det är förfärligt, men en bra sak är att man nu kan titta på grisen i en glasmonter utanför Riksdagshuset. Konserverad.
Fortfarande gåendes fram och tillbaka fortsätter han prata och peka. Jag orkar inte lyssna längre. Jag tycker grishistorien blir alltför mycket och vill bort därifrån. Jag hade ju andra mål med min promenad. Tar vägen utmed ena kortsidan av det stora huset och upptäcker att det är där glasmontern med den döda grisen står. Försöker titta åt andra hållet och skynda mig förbi, men huvudet vill bara peka åt ett håll. Blicken kommer inte undan och när jag vrider mig mot montern ser jag att det är tre grisar i tre glasmontrar. Tre styckade och konserverade grisar. Klövar och huvud är avskiljda från kroppen och jag uppmärksammar att den sista grisen fortfarande ser levande ut. Det måste vara den som dött i natt. Den är fortfarande rosa och ögonen blänker mot mig.
Kommer förbi och bort, men det är då jag hör radion. Ett nyhetsmeddelande. En kvinna har precis hittats död på det slakteri där hon jobbade. Hon påträffades med en yxa i ryggen och två män är misstänkta för mordet. Jag tänker att det låter hemskt, men skyndar vidare. Det där rör ju inte mig. Går upp på höjden, där de håller på att bygga nya bostäder. Träffar på Sven Wollter, som visar mig runt. Han berättar om de nya husen, om den blomstrande framtid som denna stadsdel har. Han är någon sorts chef över projektet.
Ja ja, jag orkar inte lyssna så aktivt och tittar ner i marken, på mina fötter. Ser att jag inte har några skor på mig. Säger till Sven att jag vill bort därifrån, men att jag skulle behöva hjälp. Jag vet inte om jag hittar hem själv. Så han introducerar mig för en man och en kvinna. De ska ta mig hem säkert. Jag följer småpratandes med dem ner mot vattnet igen. Mot hamnen den här gången. Vi kommer ner till en husbåt. Mannens husbåt.
Inte förrän vi kliver ombord på båten kommer känslan av att det är något som inte står rätt till här. Skulle inte de här människorna hjälpa mig hem? Hur hamnade vi här? Jag fortsätter genom båten för att ta mig upp och ut på andra sidan. Vill hem. Öppnar en dörr och kommer in i ett mindre rum, fyllt av bråte. Ska precis vända om och ta en annan väg ut när jag ser väskan. En stor trunk, svart med vita reklamdekaler. Den är halvt öppen och fram ur den sticker en blodig plastpåse. Tycker mig också se ett finger eller en tå. En död människa, ingen tvekan om saken.
När jag vänder mig om och ska gå ut ur rummet igen står mannen i vägen bakom mig. Jag är fast. I båten, i fällan, lurad av alla och kommer sluta på samma sätt som den yxmördade kvinnan på radion.
Vilken natt.
Kommentarer
Trackback
