Februaristafetten: om kategorisering
Februaristafettpinnen går vidare och här är min fråga från Mary:
Varför måste vi kategorisera allting hela tiden, vi rutar in och delar upp oss i åldrar, i yrken, i religioner, i politisk uppfattning. Vad skulle hända om vi struntade i det och bara såg oss som de små skitar i universum vi trots allt är?
Kategorisering. Ka-te-go-ri-se-ring. Att dela upp, samla och ge rubriker. Men också att sortera, skapa gemenskap och att ge namn på. Vad skulle hända om mänskligheten slutade kategorisera? Om det inte längre skulle finnas pensionärer, poliser, protestanter eller politiska vildar. Om ålder, yrke, religion och politisk uppfattning inte längre togs med i sammanhanget. Vad skulle hända om alla människor betraktades som en luddig grå massa som inte gick att beskriva, dissekera eller få ett användbart namn på?
Jag tror mitt svar på det skulle bli att vi skulle förlora hela vårt sätt att uttrycka oss. Hela vårt sätt att uttrycka mening och sammanhang. Ja, hela vårt sätt att varje dag prata om det som är viktigt. Vi skulle helt enkelt sluta som ludd i universum. Grå, tomma och utan uttrycksmedel.
Okej, det låter kanske som ett cirkelresonemang, men lugna er så kommer jag till saken. Hoppas jag.
Om vi tar det här med språket. Språket som faktiskt ligger till grund för kategoriseringen, då det är det vi använder för att kategorisera. Uppdelningen och etikettsättandet är ju bara ord, skapade av oss människor och en stor del av vårt språk. En stor del av det vi till vardags pratar om faller under kategorin kategorisering. Det är svårt att uttrycka sig om något eller någon över huvud taget utan att prata om kategorier. Hur är det till exempel möjligt att hitta rätt i mataffären, att berätta om sin nya hund eller att visa vägen utan att kategorisera? Mat, hundar och gator tillhör alla olika kategorier, vilka gör det möjligt för oss människor att använda språket för att beskriva. Utan förmågan att på ett eller annat sätt beskriva sin verklighet skulle ett mänskligt liv kännas väldigt fattigt. Det finns inte många ord, tecken eller ljud som skulle kunna komma ur en människa om hon inte fick lov att kategorisera. Hon skulle få nöja sig med att flyta ut och flyta ihop med allt runt omkring sig. Hon skulle sluta existera i den mening som är meningsfull för henne. Hon skulle bli ingenting, då hon i vår värld är en stor del av sitt språk.
Visst kan man på något sätt se existentialistisk på saken och då säga att människan endast i sin intighet har möjlighet att finna sig själv. Att hon måste gå bortom språkets andrahandsbild av världen för att finna den sanna bilden. Det har jag svårt att argumentera emot, men ju mer jag tänker på ett liv utan uttrycksmedel desto räddare blir jag. Desto räddare blir jag för ensamheten i ett liv utan tillhörighet. Utan min ålder, mitt kön eller sysselsättning och utan andra saker och andra människor som faller under samma kategori som jag.
Jag kan alltså inte komma ifrån att det är viktigt med kategorisering. Det är ett måste för att skapa sammanhang och gemenskap. För att ge oss verktyg att prata om upplevelser av världen. Utan kategorisering skulle vi, som Mary påpekar, bli de små skitar i universum som vi trots allt är. Och det vill vi ju inte, då ensamheten är alltför skrämmande.
Varför måste vi kategorisera allting hela tiden, vi rutar in och delar upp oss i åldrar, i yrken, i religioner, i politisk uppfattning. Vad skulle hända om vi struntade i det och bara såg oss som de små skitar i universum vi trots allt är?
Kategorisering. Ka-te-go-ri-se-ring. Att dela upp, samla och ge rubriker. Men också att sortera, skapa gemenskap och att ge namn på. Vad skulle hända om mänskligheten slutade kategorisera? Om det inte längre skulle finnas pensionärer, poliser, protestanter eller politiska vildar. Om ålder, yrke, religion och politisk uppfattning inte längre togs med i sammanhanget. Vad skulle hända om alla människor betraktades som en luddig grå massa som inte gick att beskriva, dissekera eller få ett användbart namn på?
Jag tror mitt svar på det skulle bli att vi skulle förlora hela vårt sätt att uttrycka oss. Hela vårt sätt att uttrycka mening och sammanhang. Ja, hela vårt sätt att varje dag prata om det som är viktigt. Vi skulle helt enkelt sluta som ludd i universum. Grå, tomma och utan uttrycksmedel.
Okej, det låter kanske som ett cirkelresonemang, men lugna er så kommer jag till saken. Hoppas jag.
Om vi tar det här med språket. Språket som faktiskt ligger till grund för kategoriseringen, då det är det vi använder för att kategorisera. Uppdelningen och etikettsättandet är ju bara ord, skapade av oss människor och en stor del av vårt språk. En stor del av det vi till vardags pratar om faller under kategorin kategorisering. Det är svårt att uttrycka sig om något eller någon över huvud taget utan att prata om kategorier. Hur är det till exempel möjligt att hitta rätt i mataffären, att berätta om sin nya hund eller att visa vägen utan att kategorisera? Mat, hundar och gator tillhör alla olika kategorier, vilka gör det möjligt för oss människor att använda språket för att beskriva. Utan förmågan att på ett eller annat sätt beskriva sin verklighet skulle ett mänskligt liv kännas väldigt fattigt. Det finns inte många ord, tecken eller ljud som skulle kunna komma ur en människa om hon inte fick lov att kategorisera. Hon skulle få nöja sig med att flyta ut och flyta ihop med allt runt omkring sig. Hon skulle sluta existera i den mening som är meningsfull för henne. Hon skulle bli ingenting, då hon i vår värld är en stor del av sitt språk.
Visst kan man på något sätt se existentialistisk på saken och då säga att människan endast i sin intighet har möjlighet att finna sig själv. Att hon måste gå bortom språkets andrahandsbild av världen för att finna den sanna bilden. Det har jag svårt att argumentera emot, men ju mer jag tänker på ett liv utan uttrycksmedel desto räddare blir jag. Desto räddare blir jag för ensamheten i ett liv utan tillhörighet. Utan min ålder, mitt kön eller sysselsättning och utan andra saker och andra människor som faller under samma kategori som jag.
Jag kan alltså inte komma ifrån att det är viktigt med kategorisering. Det är ett måste för att skapa sammanhang och gemenskap. För att ge oss verktyg att prata om upplevelser av världen. Utan kategorisering skulle vi, som Mary påpekar, bli de små skitar i universum som vi trots allt är. Och det vill vi ju inte, då ensamheten är alltför skrämmande.
Kommentarer
Postat av: Mary
Tack - intressant ingång. Jag håller med om den. Det jag dock har problem med är alla fördomar och all mening vi lägger in i kategorierna. Främst fördomarna...
Trackback
