Drömdagbok

Sannolikheten att någon läser detta är väl minimal. Ser nämligen att det är snart ett år sen jag skrev nåt sist. Men i alla fall. Är för tillfället ute på vift söderut. Befinner mig i Valencia för tre månaders spanskaplugg och kanske lite mer häng av olika slag. För den intresserade försöker jag skriva i en annan blogg om det hela. Varsågod om du är sugen:

http://gratismasomenos.blogg.se/

Förbannat typiskt. När jag borde sitta och skriva hemtenta. Då är det klart, då kommer suget. På att skriva andra saker alltså. Skriva skitsaker, som inte är viktiga eller ska lämnas in för bedömning. Sånt jag vill skriva. Men det hinns inte. Blogguppehållet på 22 dagar bryts här och nu med det här pissiga inlägget.

Februaristafettpinnen går vidare och här är min fråga från Mary:

Varför måste vi kategorisera allting hela tiden, vi rutar in och delar upp oss i åldrar, i yrken, i religioner, i politisk uppfattning. Vad skulle hända om vi struntade i det och bara såg oss som de små skitar i universum vi trots allt är?

Kategorisering. Ka-te-go-ri-se-ring. Att dela upp, samla och ge rubriker. Men också att sortera, skapa gemenskap och att ge namn på. Vad skulle hända om mänskligheten slutade kategorisera? Om det inte längre skulle finnas pensionärer, poliser, protestanter eller politiska vildar. Om ålder, yrke, religion och politisk uppfattning inte längre togs med i sammanhanget. Vad skulle hända om alla människor betraktades som en luddig grå massa som inte gick att beskriva, dissekera eller få ett användbart namn på?

Jag tror mitt svar på det skulle bli att vi skulle förlora hela vårt sätt att uttrycka oss. Hela vårt sätt att uttrycka mening och sammanhang. Ja, hela vårt sätt att varje dag prata om det som är viktigt. Vi skulle helt enkelt sluta som ludd i universum. Grå, tomma och utan uttrycksmedel.

Okej, det låter kanske som ett cirkelresonemang, men lugna er så kommer jag till saken. Hoppas jag.

Om vi tar det här med språket. Språket som faktiskt ligger till grund för kategoriseringen, då det är det vi använder för att kategorisera. Uppdelningen och etikettsättandet är ju bara ord, skapade av oss människor och en stor del av vårt språk. En stor del av det vi till vardags pratar om faller under kategorin kategorisering. Det är svårt att uttrycka sig om något eller någon över huvud taget utan att prata om kategorier. Hur är det till exempel möjligt att hitta rätt i mataffären, att berätta om sin nya hund eller att visa vägen utan att kategorisera? Mat, hundar och gator tillhör alla olika kategorier, vilka gör det möjligt för oss människor att använda språket för att beskriva. Utan förmågan att på ett eller annat sätt beskriva sin verklighet skulle ett mänskligt liv kännas väldigt fattigt. Det finns inte många ord, tecken eller ljud som skulle kunna komma ur en människa om hon inte fick lov att kategorisera. Hon skulle få nöja sig med att flyta ut och flyta ihop med allt runt omkring sig. Hon skulle sluta existera i den mening som är meningsfull för henne. Hon skulle bli ingenting, då hon i vår värld är en stor del av sitt språk.

Visst kan man på något sätt se existentialistisk på saken och då säga att människan endast i sin intighet har möjlighet att finna sig själv. Att hon måste gå bortom språkets andrahandsbild av världen för att finna den sanna bilden. Det har jag svårt att argumentera emot, men ju mer jag tänker på ett liv utan uttrycksmedel desto räddare blir jag. Desto räddare blir jag för ensamheten i ett liv utan tillhörighet. Utan min ålder, mitt kön eller sysselsättning och utan andra saker och andra människor som faller under samma kategori som jag.

Jag kan alltså inte komma ifrån att det är viktigt med kategorisering. Det är ett måste för att skapa sammanhang och gemenskap. För att ge oss verktyg att prata om upplevelser av världen. Utan kategorisering skulle vi, som Mary påpekar, bli de små skitar i universum som vi trots allt är. Och det vill vi ju inte, då ensamheten är alltför skrämmande.

Nu skäms jag lite. Men snart kommer det. Jag lovar.

Att bygga om alltså. Renovera. Ungefär.

Ni vet när man har nåt man måste göra som man inte vill göra för att man i stället vill göra nåt annat. Fast i stället för att göra det där andra, som man får dåligt samvete om man gör, så gör man ingenting. Absolut ingenting.

Inte dagens nyskapande sanning. Men det stämmer patetiskt nog väldigt bra.

Tänker inte skriva vad det handlade om. Det skulle inte bli en bra historia och den skulle inte intressera någon annan än mig själv. Orkar inte dessutom. Dagen efter är nämligen dessa drömmar så mycket värre än både krig, konserverade grisar och nakenhet. Speciellt eftersom jag under natten har tappat förståndet och gjort bort mig inför många av mina vänner. Skämt ut mig genom att skrika, gråta och kasta tallrikar.

Stämningen jag hade när jag vaknade för en timme sen kan bara sammanfattas med skuldkänslor.

För en dröm. Löjligt.

Hur kunde jag missa det här i mitt tidigare inlägg om Kyle MacLachlan? Han var ju faktiskt ännu hunkigare som Paul Usul Muad'Dib Atreides i Dune 1984. Med fluffigare 80-talshår, gummikrage och med overallen öppen så att man kan se den blygsamma kroppsbehåringen nedanför naveln. Oj oj, tänk att jag inte sett den här Lynch-filmen...

Till sist kan jag bara konstatera följande angående denna man: ju yngre desto bättre.

Pip pip, pip pip... klockan ringer. Alltså den stiliga väckarklocka jag köpte i Lissabon i julas. Cremefärgad med rundade kanter och smala slimmade metallben. Väckarklockan som jag äntligen hittade, efter att ha levt utan i ett halvår. Den är fin, jag lovar.

Pip pip... igen.

Jag vaknar och tänker: "Å nej, inte vakna redan. Jag gick ju precis och la mig. Vad är det här? Vad är det för ljud? Sluta!". Rullar över mot väckarklockan och ser att det är den som väckt mig. Trycker på snoozeknappen och somnar om. Skönt.

Fem minuter senare: fejkat fågelkvitter och nåt ljud som ska föreställa en melodi framförd på en flöjt... det är mobilens tur. Samma mobil som väckt mig till och från de senaste tre åren. Samma melodi som får magen att vända sig ett varv varje gång jag hör den. Äckligt låtsaskäck och vidrig. Jag har förbannat mig varje morgon att jag inte bytt ut den.

Fågelkvittret fortsätter...

Jag vaknar och tänker: "Å, vad är det här för trevlig sång? Den kanske man skulle vakna och lyssna på. Vad trevligt. Inga problem, jag går upp direkt!".

Alldeles för lång kväll. Alldeles för pigg för att kunna sova nu. Alldeles för mycket saker att göra imorgon. Alldeles för tidigt att gå upp och göra alla saker. Alldeles otroligt för mycket.

Från Agent Cooper i Twin Peaks. Till Trey i Sex and the City. Vidare till vad-han-nu-kan-heta i Desperate Housewives. Från udda kaffejunkie, men ack så läcker FBI-agent. Till snobbig äkta man med impotens. Vidare till nånting jag kan erkänna att jag inte har koll på alls. Men det är inte det som är relevant nu, alltså om han briljerar eller ej i Desperate Housewives. Det som jag pratar oml nu är fullständigt ytligt utseendemässigt förfall.

Det är svårt att säga att MacLachlan har åldrats till sin fördel (se ovan). Det mörka blanka håret, den fasta blicken och den stiliga hållningen från tidigt 90-tal har gått i graven. Linjerna i ansiktet har blivit tätare och de gråa håren fler. Han ser trött och sliten ut. Som en helt annan människa. "Okej", tänker ni nu, "men han är ju faktiskt snart 50". Ja, det är jag medveten om. Det är inte meningen att komma här och vara åldersfascist. Det som är så hemskt i det här fallet är bara att han verkar försöka motarbeta det oundvikliga åldrandet med att sola solarium och låta håret växa så det hänger ner lite fränt i ansiktet.

Sorgligt. Tur att jag har Twin Peaks-boxen när det blir alltför för jobbigt.

Det har blivit en liten samling ändå. Har precis suttit och organiserat dem på datorn. Så har jag dem samlade om ett förlag skulle ringa och vilja publicera.

...pinsam tystnad...

Nu blev det jobbigt. Bäst jag slutar drömma och går och lägger mig istället. God natt.

När jag somnade om efter tavelfallet drömde jag ytterligare en minnesvärd sak:

Stöter på Roger Moore i en gammal fabrikslokal. Han anfaller mig med en sax och jag plockar upp min stora tygsax för att försvara mig. Lyckas knipa fast hans sax och slunga iväg den. Vinner och vaknade sedan med gott mod i morse. Skönt.

Nu har jag förresten också placerat min blogg i Lund på bloggkartan.se. Jag bor i Lund och nu är det gjort. Nu är jag placerad.

Det är framåt vårkanten. En solig dag i maj. Inte så långt kvar på terminen och en brännbollsturnering ska planeras. Känslan är skön i kroppen när jag går runt på Djurgården för att leta upp en lämplig plats för tävlingen. Kommer till det gamla Vasamuseet, dit Riksdagen har flyttat sedan en tid tillbaka. Huset ligger precis vid stranden och både vattnet och sanden ovanligt lugna ut. Överallt runtomkring mig är det över huvud taget ovanligt lugnt. Var är alla människor? Borde inte alla vilja vandra runt här en dag som denna?

Så ser jag Leif Pagrotskys skäggiga och späda kropp framför nere på stranden. Han går fram och tillbaka, pekar och pratar. Ser ut som han vill visa något. Jag går närmare och hör att han pratar om det förorenade vattnet i viken. Upprört berättar han om en vattenlevande gris som dött av förgiftning under natten. Det är förfärligt, men en bra sak är att man nu kan titta på grisen i en glasmonter utanför Riksdagshuset. Konserverad.

Fortfarande gåendes fram och tillbaka fortsätter han prata och peka. Jag orkar inte lyssna längre. Jag tycker grishistorien blir alltför mycket och vill bort därifrån. Jag hade ju andra mål med min promenad. Tar vägen utmed ena kortsidan av det stora huset och upptäcker att det är där glasmontern med den döda grisen står. Försöker titta åt andra hållet och skynda mig förbi, men huvudet vill bara peka åt ett håll. Blicken kommer inte undan och när jag vrider mig mot montern ser jag att det är tre grisar i tre glasmontrar. Tre styckade och konserverade grisar. Klövar och huvud är avskiljda från kroppen och jag uppmärksammar att den sista grisen fortfarande ser levande ut. Det måste vara den som dött i natt. Den är fortfarande rosa och ögonen blänker mot mig.

Kommer förbi och bort, men det är då jag hör radion. Ett nyhetsmeddelande. En kvinna har precis hittats död på det slakteri där hon jobbade. Hon påträffades med en yxa i ryggen och två män är misstänkta för mordet. Jag tänker att det låter hemskt, men skyndar vidare. Det där rör ju inte mig. Går upp på höjden, där de håller på att bygga nya bostäder. Träffar på Sven Wollter, som visar mig runt. Han berättar om de nya husen, om den blomstrande framtid som denna stadsdel har. Han är någon sorts chef över projektet.

Ja ja, jag orkar inte lyssna så aktivt och tittar ner i marken, på mina fötter. Ser att jag inte har några skor på mig. Säger till Sven att jag vill bort därifrån, men att jag skulle behöva hjälp. Jag vet inte om jag hittar hem själv. Så han introducerar mig för en man och en kvinna. De ska ta mig hem säkert. Jag följer småpratandes med dem ner mot vattnet igen. Mot hamnen den här gången. Vi kommer ner till en husbåt. Mannens husbåt.

Inte förrän vi kliver ombord på båten kommer känslan av att det är något som inte står rätt till här. Skulle inte de här människorna hjälpa mig hem? Hur hamnade vi här? Jag fortsätter genom båten för att ta mig upp och ut på andra sidan. Vill hem. Öppnar en dörr och kommer in i ett mindre rum, fyllt av bråte. Ska precis vända om och ta en annan väg ut när jag ser väskan. En stor trunk, svart med vita reklamdekaler. Den är halvt öppen och fram ur den sticker en blodig plastpåse. Tycker mig också se ett finger eller en tå. En död människa, ingen tvekan om saken.

När jag vänder mig om och ska gå ut ur rummet igen står mannen i vägen bakom mig. Jag är fast. I båten, i fällan, lurad av alla och kommer sluta på samma sätt som den yxmördade kvinnan på radion.

Vilken natt.

Skrivet någon gång mellan fyra och fem i natt. Efter en mardröm och 20 minuter innan jag vaknade igen av att en tavla ovanför sängen ramlade ner. En hemsk natt med andra ord. (Inlägg om drömmen kommer om en stund, jag lovar).